Om alla fick vara med från början
Intresset för teknik och hantverk väcks tidigt, men normer och brist på förebilder gör att många kvinnor aldrig ser yrkena som ett alternativ. I en tid av energi- och miljöomställning har vi inte råd att sortera bort kompetens. Ska fler hitta rätt måste förebilderna finnas med från början, skriver Madelene Wallin, elyrkeslärare på Skövde kommun.
Text: MEDELENE WALLIN, elyrkeslärare Skövde kommun
Hon står vid strömbrytaren och trycker av och på. Inte för att något är trasigt, utan för att hon vill förstå. Hur funkar det egentligen? Vad är det som händer i armaturen?
Hon fortsätter att fundera. Varför blir radiatorn varm, varför droppar kranen och hur kommer luften ut ur ventilen?
Det är så intresset börjar. Inte i stora ord om framtiden, utan i det konkreta. I händerna. I nyfikenheten.
När jag själv kom in i arbetslivet blev jag accepterad först när jag blivit en del av killgänget.
Men redan som barn sätts vi i fack. Jag har hört barn i förskolan säga att vissa saker inte går att göra på grund av kön. Mina egna barn har sagt samma sak. Små meningar, tidigt uttalade, som formar bilden av vilka jobb som är möjliga och vilka som inte är det, långt innan ett yrkesval ens är aktuellt.
Trots att deras mamma är elektriker och ofta kommer till skolan i hantverksbyxor. Ibland kunde jag märka att min dotter skämdes. Inte för yrket i sig, utan för att jag inte såg ut som de andra mammorna.
I många arbetsmiljöer pratar vi fortfarande om yrken som om de stod bredvid varandra, inte tillsammans. Ansvar delas upp, men helheten försvinner. Respekten för andras kompetens blir ojämn, och samarbetet tar stryk.
Men i byggandet och i hantverksyrkena fungerar inte den logiken. Från ingenjör och konstruktör till snickare, rörmokare, elektriker, ventilationsmontör och målare är varje entreprenad ett gemensamt arbete.
För kvinnor i mansdominerade yrken blir arbetsmiljön extra tydlig. Det handlar inte om fysisk styrka, utan om det psykiska priset. Om att ständigt behöva bevisa sin kompetens, om jargong, utanförskap och sexuella trakasserier som ofta viftas bort.
Det är därför kvinnor inte bara har svårt att ta sig in i branschen. Många orkar inte stanna.
När jag själv kom in i arbetslivet blev jag accepterad först när jag blivit en del av killgänget. Då sågs jag som ”en av männen”. Det säger något om hur snävt utrymmet fortfarande är. Kvinnor får plats, men ofta först när de anpassar sig.
Jag har mött kvinnor som i vuxen ålder sagt: ”Om jag bara hade vetat att det här yrket fanns, då hade jag valt det.”
Jag får ofta frågor om hur vi ska få in fler kvinnor, eller varför jag själv valde yrket. Frågorna är välmenande, men de utgår ofta från att kvinnor är en grupp som fungerar likadant.
Sanningen är att kvinnor väljer yrken av samma skäl som män: intresse, nyfikenhet och vilja att bidra. Skillnaden är vilka möjligheter man ser och vilka förebilder man möter. Killar omges tidigt av bilder av människor som bygger och installerar. Tjejer gör det betydligt mer sällan.
Nu står vi inför en stor energi- och miljöomställning. Vi bygger, installerar, reparerar och tar hand om det som redan finns. Här har vi inte råd att mista kvinnorna. Vi behöver all den kunskap som finns.
Varför blir radiatorn varm, varför droppar kranen och hur kommer luften ut ur ventilen?
I dag dyker kvinnliga förebilder i dessa yrken upp när yrkesvalet redan är gjort. Men tänk om det började tidigare.
Om böcker och tv-serier började förändra normerna. Om förskola, grundskola, gymnasium och arbetslivet faktiskt samarbetade.
Kan rätt förebilder skapa förändring? Ja. Men det måste börja tidigt. Tekniken kan vi bygga. Systemen kan vi rita. Men utan människor och utan förebilder stannar omställningen.
