Sprucket avloppsrör satte hushållets tålamod på prov
Ett sprucket avloppsrör förvandlar vardagen till campingliv för Jan Fredriksson och blottlägger både fastighetens dolda brister och byggandets tidsanda. En personlig krönika om vattenskador, hantverk genom decennierna och varför dagens branschregler faktiskt gör skillnad.
En till synes vanlig vardagskväll förvandlades snabbt till kaos när vatten började forsa ut i köksskåpen. Ett sprucket avloppsrör satte inte bara hushållets tålamod på prov, utan avslöjade också oväntade sanningar om fastighetens skick och hantverkskunskap genom tiderna.
– Märkte du ingenting när du lagade mat? sa min livskamrat så fort jag klev innanför dörren.
Det var något på tonen i hennes röst som antydde att det här var en retorisk fälla. Det var irritation och oro, eller både och. Ett putslustigt svar, om att jag minsann märkte både det ena och det andra när jag förberedde pastagratängen, skulle inte falla i god jord. Men jag hann inte fundera klart.
– Det rinner ju vatten i köksskåpen!
När vi nu, drygt 20 år senare, tvingas riva i schakt och bjälklag är det tydligt att utförandet inte lever upp till dagens branschpraxis.
Det borde egentligen inte ha kommit som en överraskning. Vatten har en otrolig förmåga att dyka upp där, och när, man helst av allt inte vill veta av det. Att det skulle börja läcka någonstans i ett snart 100-årigt hus var bara en tidsfråga. Många andra i bostadsrättsföreningen hade redan drabbats. För att inte tala om resten av landet som årligen får miljardkostnader på grund av vattenskador.
Nu drabbades vi av ett sprucket grenrör på avloppet, inbyggt i väggen mellan två lägenheter, och konsekvensen blev fyra vattenskadade kök. Vi fick också en chans att lära känna våra grannar bättre. Vem är pedant, vem har ingen hemförsäkring och vem tar det hela lite mer med ro?
En blixtinkallad byggfirma blev räddningen. Det rev ut allt fuktskadat material, skyfflade ut byggmästarfyllning och kånkade otympliga köksskåp. Allt under sommarens hetaste dagar.
När de sedan ställde in en avfuktare som höjde temperaturen ytterligare blev det ganska olidligt. Katten och jag fick spader och rymde till landet några veckor.
Vi valde trots allt att bo kvar. Med en kokplatta, en temporär diskbänk och graciöst balanserande på de frilagda golvbjälkarna gick det att stå ut. Camping hemma, så att säga.
När jag flyttade in var huset ”nyligen stambytt”, enligt mäklarens inte helt övertygande redogörelse. När vi nu, drygt 20 år senare, tvingas riva i schakt och bjälklag är det tydligt att utförandet inte lever upp till dagens branschpraxis.
Men de som gjorde jobbet i mitten av 1980-talet utförde det säkert efter bästa förmåga, enligt gällande budget och tidplan. Gott om plats var det ont om redan då. Utrymme för rejäl isolering var inte att tänka på, att den bristen skulle orsaka stora värmeförluster spelade ingen roll när energin nästan var gratis. Och legionella – det fanns ju inte ens!
De hantverkare vi mött i vår prövning har varit betydligt mer upplysta. Trots att ingen av dem har svenska som modersmål har de stenkoll på gällande branschregler. De kan direkt tala om vad som är okej, vad som inte är okej och vad som kan accepteras som ett avsteg. Eftersom väsentliga regler ändrats vid årsskiftet har de koll på dem också.
De kan direkt tala om vad som är okej, vad som inte är okej och vad som kan accepteras som ett avsteg.
Den omtalade byggkrisen har vi inte sett till. Det är snarare så att jakten på mer generösa rotavdrag före nyår har skapat akut överhettning. Vårt projekt har tagit tid, att vi passade på att också renovera köket gjorde inte saken bättre. Leveranserna på vitvaror och annat material har dröjt.
Byggfirmans projektledare har sett allt mer stressat hålögd ut. Han roddade flera parallella uppdrag som alla skulle löpa smidigt och avslutas innan klockan ringde på nyårsaftonen.
Jan Fredriksson
Redaktör/projektledare
AMA VVS & Kyla, Svensk Byggtjänst
