På ett bananskal på väg mot solen
Oljekris, kärnkraftsdebatt och Dire Straits i bakgrunden. Ur 1980-talets energikaos växte en svensk solvärmeindustri fram med teknik i världsklass och stora visioner. Från pionjärprojekt till internationella framgångar – men också ett snöpligt slut. En personlig resa i solens tjänst, signerad Lars Andrén.
Det är tidigt 1980-tal, något år in på det nya decenniet. Jag har precis slutat gymnasiet och står med min studentmössa och blickar förvirrat ut mot framtiden. Ur högtalarna strömmar Dire Straits och vi hade nyligen haft en borgerlig regering där Torbjörn Fälldin uppmärksammat kärnkraften som ett mindre bra alternativ, vilket kulminerade i en folkomröstning 1980.
I kölvattnet av oljekriserna under 1970-talet uppstod en panik för ökade energipriser och en oro för brist på energi och vad det skulle innebära för det moderna samhället. Det var bland annat ur detta det väcktes en nyfikenhet och ett hopp kring den förnybara energin.
Inom vindkraften satsade Sverige fullt ut. I det tidiga 1980-talet byggdes plötsligt två av världens största vindkraftsprojekt; ett på Gotland, Näsudden, och ett i skånska Maglarp, mellan Vellinge och Trelleborg. Det var en satsning som började från fel håll. Danskarna började med små verk och byggde vidare på dessa erfarenheter, vilket gjorde att vindkraftverken gradvis kunde växa i storlek. Ganska snart kunde vi se hur världens största vindkraftsbolag utvecklades i vårt grannland.
Mina steg ut i den ovissa framtiden ledde så småningom till Växjö. Där hade ett av landets första storskaliga solvärmeprojekt inlett sina utmaningar att tämja solens kraft. Jag hade en äldre bror som var inblandad i solvärmeprojektet i Ingelstad. Han lade ut några bananskal och jag halkade dit. Och blev fast. Sedan dess har jag arbetat i solens tjänst.
Under oljekriserna 1973 och 1979 gick det plötsligt upp för västvärlden att oljan inte var en oändlig tillgång och att priset plötsligt kunde accelerera till nivåer som inte en finansminister i världen hade räknat med. Vi kunde vid den här tiden se hur bensinköerna ringlade sig kilometervisa. Via tv kunde vi ta del av hur vår finansminister uppmanade befolkningen att inte duscha mer än tre gånger i veckan.
Från en lugn och trygg energiförsörjning med försumbara energipriser blev det plötsligt upp- och nervända världen. Ordet energieffektivisering verkade inte finnas med i ordlistan. Skadliga miljö- och klimatutsläpp sågs inte som ett allmänt problem, mer än möjligen att svavelutsläppen från oljeanvändningen kunde knytas till den skogsdöd vi såg i delar av södra Sverige.
Vi är verkligen en industrination i världsklass. Och inte var det något undantag när det gäller solvärme. Med god tillgång på råvaror som koppar, aluminium och glas hade vi basmaterialet till en solfångare.
Ur energikaoset växte det fram en storskalig satsning på solvärme, såväl inom forskningsled, som hos några av dåtidens ansvariga myndigheter och inte minst inom industrin. Det blev startskottet på en industriell storsatsning som med ganska små medel nådde anmärkningsvärt stora framgångar, även internationellt.
Jag vet inte om det är att raljera men min uppfattning är att Sverige var teknikledande under ett par decennier vad gäller utvecklingen av solfångare och solvärmesystem för en rad olika användningsområden, inte minst när det gäller storskaliga projekt. Som bekant utmärker sig Sverige på många områden. Vi är verkligen en industrination i världsklass. Och inte var det något undantag när det gäller solvärme.
Med god tillgång på råvaror som koppar, aluminium och glas hade vi basmaterialet till en solfångare. På våra forskningsinstitut satt tekniker och funderade över konstruktioner och systemutformningar, anpassade efter våra värmebehov och vårt klimat. Parallellt med detta tog sig industrin an utmaningen och plötsligt tog den svenska solvärmen sina första steg.
Målet var att med en konkurrenskraftig teknik klara en ansenlig del av Sveriges värme- och varmvattenbehov, som sammantaget motsvarar ungefär 100 TWh, som på den tiden huvudsakligen hämtade energi från olja, el och naturligtvis biobränsle. Med ett väl dimensionerat solvärmesystem kunde upp till en tredjedel av års värme- och varmvattenbehovet täckas med solfångare, allt ifrån mindre villasystem till större fjärrvärmeanläggningar.
En stor del av teknikutvecklingen handlade om att standardisera och integrera solfångare med olika typer av värme- och varmvattenanläggningar.
Med de första storskaliga projekten, som genomfördes 1978 i Linköping (Lambohov) och Växjö (Ingelstad), togs de inledande stegen mot ett flertal efterföljande storskaliga forskningsprojekt. Under ett antal år, fram till millennieskiftet, byggdes ett tiotal fjärrvärmeprojekt som kraftfullt pressade kostnaden för solvärmen parallellt som en rad olika lagringsformer av värmen testades.
I Lyckebo, utanför Uppsala, byggdes ett stort bergrumslager med en volym på 100 000 m³ vatten. Tanken var att säsongslagra solvärme från sommar till vinter och på så vis öka täckningsgraden. Planen var sedan att bygga ett fullskaleprojekt i Kungälv. Projektet skulle bestå av 125 000 m² solfångare anslutna till ett säsongslager med en volym på 400 000 m³. Solvärmeanläggningen projekterades för att stå för 75 procent av lasten i fjärrvärmenätet. Dessvärre blev projektet aldrig genomfört.
De storskaliga projekten gav både kunskap till att utveckla solvärmesystem och att konstruera solfångare för nordiskt klimat. Ur dessa projekt skapades solfångare för såväl villamarknaden som flerbostadshus. Med en modern absorbatorteknik, utvecklad av Gränges aluminium, och en välisolerad solfångarkonstruktion, med bland annat teflonhinder, kom verkningsgraden upp till 50 procent, vid normala drifttemperaturer i solkretsen.
För flerbostadshus utvecklades en prefabricerad takintegrerad solfångare som en färdig takkassett som förankrades direkt i takstolarna. För villamarknaden skapades tappvarmvattensystem som utgick ifrån en konventionell varmvattenberedare med inbyggd solvärmeslinga. Det innebar att merkostnaden för solvärmesystemet i samband med beredarbyte kunde minimeras. På samma sätt integrerades solvärmen med olika typer av biobränslepannor via en gemensam ackumulatortank.
En stor del av teknikutvecklingen handlade om att standardisera och integrera solfångare med olika typer av värme- och varmvattenanläggningar. Och det lyckades till stor del. Marknaden mer än tredubblades under ett par decennier.
Tyvärr punkterades hela utvecklingen av ett indraget investeringsbidrag 2011. Allt det som byggts upp gick mer eller mindre upp i rök.
Jag blev däremot kvar i branschen och har aldrig någon gång ångrat vad det där bananskalet i Växjö förde med sig.
Lars Andrén
Drivkraft
