Veteran med framtiden i sikte
Snart åttioårige Lennart Olofsson är en erfaren entreprenör med ett 40-tal företag bakom sig. Som grundare av Ecoclime har han varit med och utvecklat lösningar för att återvinna energi som annars går förlorad. På Energi & Miljödagarna i Göteborg talade han om hur värmen i spillvatten kan bli en resurs i stället för att spolas bort.
AI kan optimera värmen, spillvatten kan bli en energikälla och gamla installationer kan få nytt liv. Men hur får vi de smarta lösningarna att fungera i större skala? Peter Olofsson reflekterar över en dag på Energi & Miljödagarna i Göteborg där teknikens möjligheter mötte frågorna om samarbete, ansvar och förmågan att gå från lovande pilotprojekt till bestående förändring.
TEXT OCH FOTO: PETER OLOFSSON, CHEFREDAKTÖR FÖR ENERGI & MILJÖ
Vad hoppas ni har förändrats om fem år? Frågan kommer i slutet av Energi & Miljödagarna i Göteborg. Dagens föreläsningar är avklarade och deltagarna har samlats för en avslutande paneldiskussion på A Working Lab, på Chalmers Campus Johanneberg.
Svaren handlar om ett större helhetsgrepp kring samhällets energianvändning, om bättre logistik för återbruk, om gemensamma arbetssätt och om en framtid där cirkulära lösningar är det naturliga förstahandsvalet snarare än undantaget.
Det är stora frågor, men när jag lyssnar på resonemangen slås jag av att de inte i första hand handlar om att uppfinna något nytt. De handlar om att få det vi redan vet att fungera.
Tidigare under paneldiskussionen har deltagarna nämligen berört ett problem som jag tror att många i bygg- och fastighetsbranschen känner igen. Det är förhållandevis lätt att samla engagemang kring ett pilotprojekt. Någon har en idé, andra vill vara med och pröva den, finansiering ordnas och projektet kommer i gång.
Men vad händer sedan, när projektet är avslutat, resultaten presenterade och alla har gått vidare till nästa spännande utmaning? Vem tar ansvar för att erfarenheterna faktiskt används? Ju mer jag tänker på den frågan, desto tydligare blir det att den har bäring på nästan allt som diskuterats under dagen.
En av de tydligaste illustrationerna kommer från föreläsningen med Per Adolfsson, vd och medgrundare av Algeno, och Jakob Horn, styringenjör vid Stadsfastighetsförvaltningen i Göteborgs stad. Under rubriken Att mäta för framgång: Vad krävs för lyckad energieffektivisering? diskuterar de AI-optimerad värmestyrning och vad som krävs för att tekniken ska ge resultat i ett fastighetsbestånd.
Det är lätt att föreställa sig en framtid där intelligenta system sköter alltmer av byggnadernas drift. De analyserar data, tar hänsyn till väderprognoser och justerar värmetillförseln efter byggnadens behov. Algeno beskriver sin teknik som en kombination av byggnadsspecifika matematiska modeller, väderprognoser och kontinuerligt driftstöd. Men när jag talar med Per Adolfsson efter föreläsningen vill han också lyfta fram något betydligt mindre futuristiskt: människorna.
För bakom alla beräkningar och algoritmer finns fortfarande en fysisk byggnad, med ventiler, givare, styrsystem och installationer som inte alltid fungerar som de ska. AI kan bidra till att optimera värmen, men den kan inte gå ned i undercentralen och åtgärda en ventil som kärvar. Även moderna byggnader kan ha små fel som påverkar energianvändningen. Det är därför en kompetent driftorganisation är så viktig, framhåller Per Adolfsson.
Tekniken kan ge bättre beslutsunderlag och hjälpa till att identifiera avvikelser, men någon måste förstå vad informationen betyder och kunna göra något åt den. Jag tycker att det är en viktig påminnelse i en tid när AI ibland beskrivs som lösningen på snart sagt varje problem.
Samarbetet mellan Algeno och Göteborgs stad visar åtminstone varför teknikleverantörens perspektiv behöver möta den praktiska verkligheten i en stor fastighetsorganisation. Frågan är inte bara hur intelligent styrningen kan bli, utan hur väl organisationen förmår ta vara på den.
I Halmstad prövas en annan väg till effektivare energianvändning. När kommunen bygger nya lokaler för bygg- och anläggningsprogrammet vid Kristinehedsgymnasiet blir skolan samtidigt en del av ett pilotprojekt för returfjärrvärme. Idén är att använda värmen mer än en gång. I ett traditionellt fjärrvärmesystem levereras varmt vatten till kunden och leds sedan tillbaka mot värmeverket. Genom att låta ytterligare en byggnad använda energi ur returflödet kan mer av den tillförda värmen tas till vara.
Under Energi & Miljödagarna ger Kenneth Ahlström, tidigare energirådgivare på Kopparstaden i Falun, ett historiskt perspektiv på hur uppvärmningen av våra byggnader har utvecklats. Joakim Larsson från Halmstad Energi och Miljö och Fredrik Hamlin från Halmstads kommun beskriver sedan projektet i Halmstad, som bygger vidare på erfarenheter från Falun.
Den kopplingen fastnar jag för. Här handlar det inte om en helt oprövad idé som plötsligt dyker upp, utan om erfarenheter från en plats som ska omsättas på en annan. Den nya skolan, som enligt kommunens planering ska stå färdig hösten 2028, har dessutom målet att använda omkring 30 procent mindre energi än byggreglernas krav. Återbrukade byggmaterial ska också bidra till att minska klimatpåverkan. Men det är förstås skillnad mellan ambition och resultat. Så länge byggnaden inte är färdig och utvärderad är energiprestandan ett mål, inte ett facit. Det är först när skolan tas i drift som det går att se hur väl de olika lösningarna fungerar tillsammans. Och om resultaten blir goda, vad krävs då för att erfarenheterna ska kunna användas i fler skolor och andra byggnader?
En annan återkommande fråga under dagen är om vi över huvud taget behöver använda så mycket nytt material. Susan Runsten från Business Region Göteborg tar upp hur tuffa klimatmål kan omsättas i resurseffektiva och cirkulära arbetssätt. Det handlar om att få fler aktörer att arbeta tillsammans och skapa förutsättningar för ett byggande där resurser används klokare.
Men steget från klimatambition till fungerande vardag är inte självklart. Det blir tydligt när Andreas Fränne från Bengt Dahlgren tar sig an frågan om cirkulära installationer. Ventilationsaggregat, kanaler, pumpar och andra tekniska installationer innehåller stora mängder material och resurser. Att återanvända sådant som fortfarande fungerar kan framstå som självklart, men vem garanterar funktionen hos en återbrukad produkt? Hur ska den dokumenteras och kvalitetssäkras? Vem ansvarar om något går sönder? Och hur ska materialet komma från den byggnad där det demonteras till den byggnad där det behövs?
Jag tänker att det är lätt att tala varmt om cirkularitet så länge man håller sig på en övergripande nivå. Det är när någon ska upphandla, projektera, installera och ta ansvar för den återbrukade produkten som de verkliga hindren blir synliga. I den avslutande paneldiskussionen kommer logistiken tillbaka som en konkret utmaning. Det behövs fungerande system för återbruk, och förutsättningarna är inte desamma i en mindre stad som i Göteborg eller Stockholm.
En deltagare pekar också på behovet av bättre samarbete mellan fastighetsbolag och förvaltningar. I dag riskerar många att arbeta parallellt med liknande problem, i stället för att dra nytta av varandras erfarenheter. Samtidigt finns en spänning mellan behovet av gemensamma riktlinjer och viljan att ge utrymme för nya lösningar. Hur mycket ska standardiseras, och hur mycket frihet behövs för att innovationerna ska kunna utvecklas? Det är en betydligt mer komplicerad fråga än att bara bestämma sig för att återbruka mer.
Dagens exempel visar också att resurser kan gå förlorade på andra sätt. Lennart Olofsson, grundare av Ecoclime presenterar möjligheterna att återvinna värme ur spillvatten, både vid nyproduktion och vid renovering av befintliga fastigheter. Varje gång varmt vatten används i en byggnad följer en del av energin med ut i avloppet. Med rätt teknik kan en del av den värmen tas till vara och användas igen. Men också här måste förutsättningarna undersökas. Hur stora är spillvattenflödena? Vilka temperaturer handlar det om? Hur passar tekniken ihop med byggnadens befintliga värmesystem? Och framför allt, vad blir resultatet i verklig drift?
Ett konkret referensprojekt är HSB Brf Akvarellen i Tullinge, där Ecoclimes system Evertherm installerades 2024. Systemet betjänar 248 lägenheter och fem lokaler. Enligt Ecoclimes egen redovisning minskade föreningens fjärrvärmeförbrukning med 57 procent under det första redovisade året, jämfört med genomsnittet för två tidigare år. Det är en uppseendeväckande siffra, även om den kommer från leverantörens eget referensmaterial och inte i sig visar vilken besparing andra fastigheter kan räkna med. Jag tycker ändå att exemplet illustrerar något väsentligt. Det är först när tekniken har installerats, tagits i drift och följts upp som det finns ett resultat att diskutera. Beräknad potential är en sak, uppmätt verklighet en annan.
Och det för mig tillbaka till paneldiskussionen på A Working Lab. Samtalet kommer in på vad som krävs för att våga testa nya lösningar. En deltagare framhåller betydelsen av en organisationskultur där det är tillåtet att göra fel, så länge man lär sig något. Det låter självklart, men vem tar risken när ett projekt misslyckas? Vem får bära kostnaden? Och vad händer med innovationsviljan om den som vågat prova något nytt möts av kritik när resultatet inte blir som förväntat? Det är långt ifrån obetydliga frågor i en bransch där investeringarna ofta är stora och konsekvenserna långvariga.
Samtidigt kommer – återigen – en annan invändning fram, och den tycker jag är minst lika intressant. För kanske är det inte själva pilotprojekten som är det största problemet. De går ofta att genomföra, särskilt när det finns engagerade personer som vill driva dem. Svårigheten kommer efteråt. När försöket är över behöver resultaten utvärderas, det som inte fungerade analyseras och det som fungerade tas vidare. Redan från början borde någon ha funderat över vem som ska ta emot lösningen när projektgruppen lämnar över. Annars riskerar pilotprojektet att bli just ett pilotprojekt – ett intressant exempel, ett lyckat försök, kanske en rapport eller en konferenspresentation, men inte den förändring som det var tänkt att åstadkomma. Jag undrar hur många lovande lösningar som inte har kommit vidare genom åren.
Under paneldiskussionen kommer också frågan om det är bäst att bygga nytt och mycket energieffektivt eller att ta vara på det befintliga byggnadsbeståndet. Det är ingen enkel avvägning. En ny byggnad kan projekteras med avancerade energilösningar och mycket låg energianvändning, men själva byggandet kräver material, transporter och resurser som också ger upphov till klimatpåverkan.
En befintlig byggnad har redan tagit en stor del av den belastningen, samtidigt som den kan ha gamla installationer, stora energiförluster och ett omfattande renoveringsbehov. Det som är bäst ur energisynpunkt är därför inte alltid självklart bäst ur klimatsynpunkt. En av paneldeltagarna lyfter särskilt fram möjligheterna i det befintliga beståndet. Med hjälp av mätningar och data går det att identifiera vilka byggnader som fungerar sämst och rikta insatserna dit de gör störst nytta.
Det är ett perspektiv som också knyter an till diskussionen om AI-styrning. Tekniken kan hjälpa oss att se var problemen finns, men den avgör inte ensam vilka investeringar som är mest motiverade, hur resurserna ska fördelas eller vilka mål som ska väga tyngst. Där behövs fortfarande människor som kan se helheten. Och den insikten är nog något att ta med sig från Göteborg! Vi talar gärna om tekniska genombrott, smarta system och nya material, men det är i organisationerna, i samarbetet mellan olika kompetenser och i den långsiktiga förvaltningen som mycket av förändringen faktiskt måste ske.
Så vad skulle paneldeltagarna vilja se när Energi & Miljödagarna samlas igen om fem år? Ett mer sammanhållet grepp om energifrågorna, där byggnadernas behov sätts i relation till elektrifieringen och andra stora förändringar i samhället. Bättre fungerande system för återbruk, mer samarbete och mindre dubbelarbete. Och en byggbransch där cirkularitet inte längre behöver beskrivas som något nytt eller särskilt.
Det är en framtidsbild som rymmer både teknik och förändrade arbetssätt, men efter en dag fylld av exempel på smartare energianvändning, återbruk och nya lösningar är det kanske en annan fråga som stannar kvar hos mig.
Inte hur många pilotprojekt som har startats om fem år, utan hur många som har lett till bestående förändring. För framtidens hållbara byggnader avgörs inte bara av vad vi lyckas utveckla, utan av vad vi faktiskt börjar göra annorlunda.
