Uppvärmning – i går, i dag och i framtiden
Under mer än 40 års arbetsliv inriktat på drift och förvaltning av flerbostadshus har jag sett hur uppvärmning och varmvattenförsörjning utvecklats över tid, huvudsakligen hos Kopparstaden AB i Falun. Hjälpt av arkivmaterial samt genom egna erfarenheter har jag blickat bakåt och samtidigt funderat på hur framtiden kan komma att gestalta sig. Det är inte nödvändigtvis Kopparstaden AB:s officiella hållning, mer personliga reflektioner.

Stiftelsen Kopparstadens första byggnader som uppfördes med start 1947 försågs med värme från panncentraler med kulvertar till varje byggnad. Pannorna eldades med kol. Ett ton kol kostade 99 kronor vid upphandling 1948. Hämtades kolet vid järnvägsstationen blev det en krona billigare.
Ingen statistik finns bevarad från den tiden men enligt min uppskattning behövde varje lägenhet cirka två ton kol per år. Hyran var 1 500 kronor per år, därför användes ungefär 15 procent av hyresintäkten till uppvärmning. Relativt lika dagens förhållande.
Att vara bovärd (gårdskarl kallades de) var inget latmansgöra. Slaggtömningen började klockan 5 på morgonen då pannan kallnat för att sedan fyllas på med kol igen. Detta tog ofta två timmar. Var det riktigt kallt behövde mer kol fyllas på efter fyra timmar.

Koleldningen pågick fram till 60-talet då övergång till olja succesivt påbörjades. Tjockolja (EO3), vilken behövde förvärmas för en bra funktion, användes.
Under 1970-talet användes olja och i viss mån direktverkande el för uppvärmning. I samband med energikrisen 1973–74 (konflikt i Mellanöstern) fördubblades kostnaden och andelen av hyran till uppvärmning steg till 20 procent.
Lite kuriosa uppsnappat från verksamhetsberättelsen 1979:
”Övergång från tjockolja till eldningsolja 1 har skett i samtliga panncentraler. Detta förbättrar verkningsgraden och minskar underhållet.”
”Tilläggsisolering av väggar har utförts på flera fastigheter.”
”Inomhustemperaturen har justerats till 20 °C dagtid och 18 °C nattetid i enlighet med Energisparkommitténs rekommendationer. Regelbunden kontroll av variatorutrustningen utförs”.
Det som föranledde åtgärderna 1979 var en ny kris i Mellanöstern och oljepriset skenade återigen. Alla åtgärder som minskade kostnaderna var nödvändiga. Varje vecka stod det tankbilar och tömde sin olja vid de stora panncentralerna när det var kallt.
Oljekrisen skyndade på utbyggnaden av kärnkraften vilket sedan innebar ett elöverskott och låga priser, främst nattetid. En reaktion på detta var en satsning på att installera elpannor och ackumulatortankar som komplement till oljan i mitten av 1980-talet. Den investeringen gjorde nytta i mindre än tio år. Avreglering, effektavgifter och ökad energiskatt förändrade förutsättningarna och elpannorna ställdes av. Det står fortfarande några ”monument” kvar ute i vissa undercentraler.
Osäkerhet över oljepriset bäddade för utbyggnad av kraftvärmen och den gick fort. På 25 år gick andelen fjärrvärme för värme/varmvatten hos Kopparstaden från 20 procent till dagens 99 procent. Miljönyttan är betydande trots att det ofta var ekonomiska överväganden som ursprungligen styrde. Från cirka 60 kg CO2/m2 då, till i dag under
3 kg/m2. Det är en resa som många bostadsföretag har gjort. Cirka 90 procent av flerbostadshusen i landet är numera anslutna till fjärrvärme.
Kostnaden för uppvärmning idag motsvarar cirka 10 procent av hyresintäkterna. Betydligt mycket bättre än för 30–40 år sedan och ganska lika som 1947. En kombination av kontinuerligt arbete med energieffektivisering och en bättre styrning har möjliggjort detta.
Genom att titta bakåt och lära av historien kan vi också ta höjd för framtida överraskningar
I dag används en kombination av värmestyrning mot temperaturen inomhus och utomhus med hjälp av de temperaturgivare som sitter i varje lägenhet vilket är ett stort steg från den styrning på enbart utomhustemperatur som länge var rådande. Den ger också möjlighet till 3D-bilder av byggnaderna och systemet kan även användas för insamling av mätdata i samband med IMD (Individuell mätning och debitering). Det förslag som ”Energisparkommittén” hade 1979 skulle i dag enkelt kunna genomföras om nöden kräver det.
De ”energibesiktningar” som vi tidigare gjorde med platsbesök och manuella mätningar är inte längre nödvändiga. Dagens styrsystem ger fantastiska möjligheter till loggning och därmed uppföljning av åtgärder och styrstrategier.
De senaste åren har kostnaderna återigen ökat på grund av nya konflikter i omvärlden, detta oavsett om man satsat på fjärrvärme eller värmepumpar. En kombination av dessa uppvärmningsformer kan vara rätt väg. Men minnet av elpannor tillsammans med oljeeldning finns där i bakhuvudet.
Att jobba med att sänka effektbehovet betalar sig oftast bra ekonomiskt och för miljön både för fjärrvärme och el.

Jag tycker det är intressant för framtiden att utveckla fjärrvärmen genom bättre resursutnyttjande. Exempelvis att nyttja restvärme från industrier, datacenter och andra verksamheter. Att använda energin i returledningen, ”sekunda fjärrvärme”, är något som jag jobbat en del med. Sedan 2009 värms ett område hos Kopparstaden helt med returvärme, ytterligare ett område färdigställdes 2021 och fungerar även det utmärkt trots halverad primärtemperatur jämfört mot normalt.
Även så kallad Geo-FTX gör skillnad för att minska behovet av effekt. Detta genom att förvärma uteluften. Den ger också möjlighet till viss komfortkyla sommartid.
Att jobba med rest-/returvärme, Geo-FTX och klimatskärmen sänker det totala effektbehovet och med hjälp av IMD för varmvattnet görs ytterligare miljönytta.
Detta tillsammans med smart styrning tror jag är en framtida väg för att effektivisera uppvärmningen och varmvattnet i flerbostadshus och andra byggnader.
Genom att titta bakåt och lära av historien kan vi också ta höjd för framtida överraskningar.
Text: Kenneth Ahlström, senior energirådgivare, Kopparstaden