Torbjörn Lång: Isen blev bättre – tack vare ammoniakvatten
Jag minns det som igår – ljudet av skärande skridskor, sorlet från högtalarna och Östermalms IP badande i ljus under en vinterkväll. Det var inte bara stämningen som var speciell. Det var också året vi lyckades förändra isen i grunden – från seg och sårbar till hållbar och jämn. Allt tack vare ett byte från kalciumklorid till ammoniakvatten i kylsystemet.
Att stå där en kväll i december, med isprinsessor på rundbanan, allmänheten som gled fram på fotbollsplanens is, och hockeypojkar som tränade i rinken under tälttaket – det var belöningen. För bakom varje jämn och hållbar isyta låg år av utveckling och beslutsamhet.
Till en början var isytan på IP blygsam – 3 000 kvadratmeter rundbana och 1 800 för hockey. Men 2007 togs ett rejält kliv. Isen utökades till över 11 600 kvadratmeter genom att även fotbolls-/bandyplanen gjordes om till vinterarena. Problemet? Kylan räckte inte till. Systemet var dimensionerat för ett annat klimat: yta och mildare vintrar tvingade ismakarna gång på gång att börja om från början.
Jag hör också ljudet av ammoniakvatten som strömmar genom slingorna, av pumpar som jobbar effektivt – och av ett team av ismakare, beställare, konsulter och entreprenörer som vägrade ge upp drömmen om perfekt is.
Vi jobbade med konstgräs och kylslingor nedgrävda sju centimeter under ytan. Brinen – den vätska som transporterade kylan – var kalciumklorid. Inte idealiskt. Värmekapaciteten låg på 2,86 J/(kg · K), och ismakarna kämpade med att hålla isen när temperaturen kröp över noll.
Tio år efter utbyggnaden togs det avgörande steget. En helt ny kylcentral byggdes, med ett tydligt krav: Isläggning skulle kunna ske även när dygnsmedeltemperaturen låg på +8 °C. Kyleffekten fördubblades – från 1,25 till 2,5 megawatt – och vi gick från -13 till -20 grader i framledningstemperatur.
Men det största lyftet kom genom brinebytet. Vi ersatte kalciumkloriden med en 19-procentig ammoniaklösning. Värmekapaciteten steg till 4,25, vilket innebar att vi fick ut nästan 50 procent mer kyla. Dessutom blev vätskan betydligt lättare att pumpa – något som både sparade energi och förbättrade värmeöverföringen tack vare högre Reynoldstal.
Resultatet? Halverad pumpenergi och en is som la sig snabbare, jämnare – och höll.
Den nya kylcentralen blev ett litet mästerverk. Fem varvtalsstyrda skruvkompressorer, tre förångare, en ekonomizer och en smart kondenseringslösning som anpassar sig efter väder och värmebehov. Återvunnen värme från kompressorer och kondensorer värmer i dag hela Östermalms IP med upp till 200 kW. Allt styrs av en väderstation och sensorer i ispisten – för att optimera prestanda varje minut.
Till en början var isytan på IP blygsam – 3 000 kvadratmeter rundbana och 1 800 för hockey. Men 2007 togs ett rejält kliv. Isen utökades till över 11 600 kvadratmeter
Man använder också vattenbegjutning för att förbättra kylningen i början av säsongen. Genom att utnyttja adiabatisk kyla (där vatten förångas och sänker temperaturen) kan vi minska elbehovet med ytterligare 10–15 procent.
Att bygga ett effektivt energisystem är en sak. Att se barn lära sig åka skridskor, höra musiken eka mellan läktarna, känna hur isen bär genom en hel vinter – det är något helt annat. Där någonstans, mellan ingenjörskonst och folkfest, finns meningen med det vi gjorde.
Så varje gång jag går förbi Östermalms IP en varm vinterkväll, hör jag inte bara musiken. Jag hör också ljudet av ammoniakvatten som strömmar genom slingorna, av pumpar som jobbar effektivt – och av ett team av ismakare, beställare, konsulter och entreprenörer som vägrade ge upp drömmen om perfekt is.
TORBJÖRN LÅNG
FRONT VVS AB
