Han monterar ner kärnkraften

Jarno Suvanto är en av få kärnkraftstekniker i Sverige som vet hur man river en reaktor. Nu är han hett efterfrågad och pendlar mellan Spanien, Sverige och Tyskland. För tillfället jobbar han med Barsebäck 2. 

Vinterdimman sveper in kusten i ett lätt grådis. Danmark går knappt att skönja på andra sidan av Öresund. 

Varje sågad bit ska vägas och strålningen mätas, innan den kan läggas i kassetten.

Här på skånska västkusten ligger kärnkraftverket Barsebäck, vars två reaktorer på 615 MW vardera togs i drift 1975 och 1977, men nu är stängda.

Den stora parkeringen utanför grindarna gapar tom; men bilden av en öde industrianläggning är falsk. Här jobbar dagligen runt 100 personer, jämfört med 440 personer samt några hundra konsulter när blocken producerade el.

Några meter ovanför bassängen som täcker Barsebäck 2 med vatten, står Jarno Suvanto, 40, och jobbar vid en arbetsstation ovanpå en travers. Rakt under honom i det azurblåa vattnet syns stålkomponenter, som lyfts ur reaktortanken.

Framför ögonen har Jarno Suvanto datorskärmar och spakar, som liknar joysticks. Härifrån fjärrstyr han dels kameror, dels bandsågar och klyvningsmaskiner, som jobbar nere i vattnet.

Det finns bara ett fåtal tekniker som honom i Sverige.

– Vi är runt tio stycken i Sverige som jobbar med detta, säger han.

Jarno är anställd av kärnkraftskonsulten Westinghouse – västeråsföretaget som en gång i tiden hette Asea Atom och byggde reaktorerna i Barsebäck.

Nu jobbar han med att riva Barsebäck 2, den första kommersiella reaktorn som monteras ned i Sverige. Bara forskningsreaktorer, som R1 på KTH i Stockholm, har tidigare rivits. Barsebäck 1 är egentligen den äldsta reaktorn, men får vänta av praktiska skäl.

När de första reaktordelarna från Barsebäck 2 i november 2016 flyttades till det tillfälliga mellanlagret på anläggningens kaj, var det en milstolpe i avvecklingen. 

En annan skedde tio år dessförinnan när fartyget M/S Sigyn förde de högaktiva bränslestavarna till Clab, mellanlagringen för kärnbränsle i Oskarshamn. 

Den här dagen får Energimagasinets reporter och fotograf som första journalister följa rivningen av stålkomponenterna i block 2 via en inglasad besöksbalkong. 

Jarno Suvanto granskar design­skisser och datasimuleringar som visar hur fuktavskiljare, härdgaller och styrstavshållare ska kapas, flyttas och packas inuti en stålkassett. 

Delarna måste med nödvändighet sågas itu på distans. De är klassade som medelaktiva, vilket innebär att stråldosen ligger över två millisievert per timme. 

Jarno och hans tre kollegor skyddas av att de radioaktiva delarna är placerade sju-åtta meter ned under ytan.

Som rivningstekniker löper man en viss risk för mindre kontaminering, säger Jarno Suvanto. – Men den detekteras alltid i moniteringen. Vi byter då exempelvis overallen och använder alltid föreskriven skyddsutrustning för att minska riskerna.

Han oroar sig inte, utan trivs på jobbet.

– Det är kul. Men allt tar lång tid, varje sågad bit ska vägas och strålningen mätas, innan den kan läggas i kassetten, förklarar han. 

Avfallet måste ta så lite plats som möjligt, enligt Jens Rönnow, verksamhetsledare vid Barsebäck kraft, som förvaltar anläggningen. Därför lägger man pussel. Inför flytten av stålkassetten från reaktorhallen sätts den i en transportbox, som inte får överstiga dosnivån 200 millisievert per timme.

– Vi försöker fylla på med så mycket som möjligt i kassetterna och de delar som är mest radioaktiva försöker vi lägga i mitten, säger han.

Jens Rönnow har arbetat i många år på verket och minns den sista tiden då anläggningen producerade el 2005.

– Kärnkraften levererade för fullt sista produktionsåret, det var det mest produktiva i Barsebäcksverkets historia.

Reaktorerna stängdes 1999 och 2005. Deras tänkta livslängd på 40 år kortades med 15 respektive 12 år efter en svensk politisk energiuppgörelse – och år av påtryckningar från det danska Folketinget. Avvecklingsbeslutet uppges kosta svenska staten 2,3 miljarder kronor i ersättning till kärnkraftsoperatören fram till och med 2017. Resten av finansieringen hämtas ur Kärnavfallsfonden.

Vid sidan av sin övriga kärnkraftsverksamhet tävlar Westingshouse i Västerås om rivningskontrakten i Europa. Samtidigt bygger den globala Westinghouse-koncernen, där det svenska dotterbolaget ingår, åtta nya reaktorer. Fyra i Kina och lika många i USA.

2010 fick bolaget ordern att såga itu tryckvattenreaktorn José Cabrera, sju mil öster om Madrid. Den hade då producerat el i 38 år. Jarno Suvanto var en av teknikerna från Westinghouse som åkte dit för att arbeta. 

– Jag jobbade med skrotning av interndelar från ”Zorita” (reaktorn kallas så efter orten Almonacid de Zorita, där den ligger, red. anm) under ett år, mellan 2012 och 2013, berättar han.

De dagliga arbetspassen i branschen är långa. Jarno Suvanto berättar att såväl i Spanien som i Sverige jobbar teknikerna tolv timmar om dagen.

– I Spanien jobbade vi i tre veckor och var lediga den fjärde veckan. Här i Skåne arbetar vi två veckor, och är sedan ledig en vecka.

Sambon Johanna och hans tre barn är kvar hemma i Surahammar, två mil från Västerås, när Jarno är ute och reser. 

– Det blir mycket Skype och jag reser hem när jag är ledig, säger han. 

Att riva reaktordelarna till Barsebäck 2 väntas ta omkring ett och ett halvt år. Senast i början av 2019 ska också Barsebäck-1 vara nedmonterad.

Men Jarno Suvanto är på väg utomlands igen i vår.

– Jag kommer att arbeta med segmenteringi kärnkraftverket Neckarwestheim i två år. Det blir ett spännande projekt, eftersom vi kommer att använda ny utrustning.

– Dessutom kommer jag att vara med på segmenteringen av tyska Phillipsburg 1.

Han gillar att knyta nya kontakter.

– Det är alltid roligt och en del av jobbet innebär att lära upp personal på plats. 

Text: Monica Kleja 

Foto: Alexander Ruas