Dags för ett nytt energitrilemma
Sverige har sedan 1970-talet haft ett mer eller mindre fossilfritt energisystem med globalt sett konkurrenskraftiga energipriser där elen producerats i Norden, det vill säga med hög energitillgång (security of supply). Dags för ett utvecklat energitrilemma, menar debattörerna Fredrik Karlsson, Louise Ödlund, Maria Andersson och Patrik Thollander.
Energiomställningen för 50 år sedan drevs fram av oljekriserna och Sverige blev ett land med stort överskott på billig elproduktion, detta tack vare storskaliga centraliserade lösningar.
Under 2000-talet har klimatkrisen seglat upp som den primära drivkraften för omställningen av energisystemet, inte bara i Sverige utan globalt. Storskaliga och centraliserade lösningar med ett fåtal aktörer, och ofta med stor statlig involvering möjliggjorde i den förra energiomställningen en god energitillgång.
Idag utmanas detta av småskaliga distribuerade lösningar, i form av vind och sol, med en pletora av framförallt privata aktörer. Teknikutveckling och fallande kostnader på marknaden är en bidragande faktor, men utvecklingen har också drivits på av en rad statliga interventioner för en specifik teknik. Det har handlat om skatteundantag, bidrag, feed-in-tariffer med mera.
Att vi nu har ett energisystem som i ökande utsträckning består av både centraliserade och decentraliserade lösningar skapar friktion och problem – men är på många sätt en styrka. Vi måste dock som samhälle byta glasögon när vi betraktar, debatterar och analyserar utvecklingen. Annars riskerar vi att få en debatt som inte blir konstruktiv eftersom debattörerna ofta har olika fokus, utgångspunkter och mål.
Ett sätt att ta ett stort kliv för att skapa förutsättningar för en konstruktiv debatt är att först enas om ett utvecklat energitrilemma, vilket beskriver vilka avvägningar vi med nödvändighet måste göra. Den klassiska versionen av energitrilemmat beskriver avvägningen mellan energitillgång, energipriser och miljömässig hållbarhet.
Trilemmat har använts på väldigt hög nivå för att beskriva och diskutera energisystemens uppbyggnad och framtid såväl internationellt som nationellt.
Enkelt uttryckt kan placeringen på trilemmats triangel illustrera vad som prioriteras. Om vi maximerar miljö-/hållbarhetskraven och strävar efter låga energipriser, så blir resultatet energikällor utan utsläpp som har minimala rörliga kostnader men som är volatila och som skapar en osäkrare energitillgång. Om vi i stället prioriterar energitillgång och miljömässig hållbarhet så kommer både elnät och produktionskapacitet att byggas ut till överkapacitet vilket gör att energipriserna riskerar att skjuta i höjden. Om energitillgången och energipriserna är i fokus så kan resultatet bli ett energisystem som inte är hållbart.
Detta trilemma har fortfarande sin giltighet. Men med tanke på att verkligheten gått från centraliserad till en kombination mellan centraliserat och decentraliserat behöver trilemmat anpassas till detta. En avvägning mellan det centrala och det lokala är en ny och helt central aspekt, inte minst med tanke på den säkerhetspolitiska utvecklingen. Vidare behöver resiliens komma in i alla dess delar, det vill säga ett systems förmåga att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. Därför är det viktigt att nu omdefiniera trilemmat enligt nedan.
Energi- och effekttillgång måste säkerställas både centralt och lokalt. Stamnät och transmissionsförbindelser har sin roll – möjligheterna till reservkraft och ödrift av lokala elnät om det uppstår störningar på högre nätnivåer måste också finnas. Och det måste ske resilient.
Energikostnaden handlar naturligtvis om hur mycket kunden betalar för sina kilowattimmar och erforderlig effekt – men det handlar också om kostnaden för själva systemet. Allt fler frågar sig om det rimligt att låta kostnaden för energisystemet skena samtidigt som priset för själva energin sjunker. Avvägningen mellan dessa sinsemellan är central för framtiden.
Att vi nu har ett energisystem som i ökande utsträckning består av både centraliserade och decentraliserade lösningar skapar friktion och problem – men är på många sätt en styrka.
Hållbarhetskravet är självklart och viktigt inte bara för oss utan för hela mänskligheten, men andra aspekter såsom resiliens är också viktiga. Systemet måste klara av störningar som vi inte ens ville föreställa oss för fem eller tio år sedan. Kanske är det en rimlig kompromiss att på medellång sikt sträva efter att göra oss fossilfria till 95 eller 98 procent – men att det fortfarande finns lokal reservkraft som drivs av (fossila) bränslen för att säkerställa drift av samhällsviktiga funktioner.
Med ovan beskrivna revidering av energitrilemmat möjliggörs en spelplan för debatten som inte fastnar i gyttjebrottning mellan utsläppsfria kraftslag, som inte tar för givet att energitillgång enbart handlar om att bygga mer elnät – och som heller inte överbetonar miljömässig/fossilfri hållbarhet på bekostnad av andra aspekter på framtidssäkrad robusthet.
I bästa fall kan vi få en ny energipolitisk debatt som först tar diskussionen kring avvägningarna under varje del av trilemmat – en diskussion som kan tas av enskilda kunder, likväl som på kommunal nivå, nationell och önskvärt även EU-nivå – för att därefter göra gemensamma prioriteringar. Inte minst den lokala aspekten är central. Lokalpolitiker och lokala energibolag borde vara lika viktiga i debatten som riksdagsledamöter och de stora elbolagen.
Fredrik Karlsson
Tidigare vice president på Fortum, grundare av företaget Polar Capacity
Louise Ödlund
Professor och prefekt, Inst. För Ek. och Ind. utveckling, LiU
Maria Andersson
Docent, universitetslektor, Avd. Energisystem, Inst. För Ek. och Ind. utveckling, LiU
Patrik Thollander
Professor, Avdelningschef Avd. Energisystem, Inst. För Ek. och Ind. utveckling, LiU
