Vem väljer systemen – tjugo år senare?
I nummer 9/2006 av Energi & Miljö ställde Samuel Reinwalds, då på Bengt Dahlgren, en till synes enkel men i grunden obekväm fråga: Vem väljer systemen? Artikeln handlade om styr- och övervakningssystem i fastigheter, men i lika hög grad om ansvar, kompetens och beslutsvägar. När man läser texten i dag är det slående hur mycket som har förändrats – och hur mycket som i grunden är sig likt, spekulerar och funderar Peter Olofsson.
TEXT: PETER OLOFSSON, CHEFREDAKTÖR FÖR ENERGI & MILJÖ
Redan för tjugo år sedan pekade Samuel Reinwalds, ingenjör inom styr och övervakning, på ett grundproblem som fortfarande känns igen:
”Styr- och övervakningssystemen väljs och köps med fel funktioner, eller än värre – utan att hänsyn tas till den specifika fastighetens egna funktionsbehov.”
Begreppen har skiftat över tid. Det som tidigare benämndes styr- och reglerteknik, och senare styr och övervakning, inordnas i dag ofta under fastighetsautomation – ett vidare begrepp som inte bara omfattar tekniken i sig, utan även hur systemen används, integreras och skapar värde i förvaltningen.
Artikeln skrevs i en tid då fastighetsautomation befann sig i ett påtagligt teknikskifte. Digitala system hade slagit igenom, begrepp som ”öppna system” och ”integration” användes flitigt, och tillverkarna erbjöd allt oftare så kallad ”färdig styr” i kompaktaggregat. Samuel Reinwalds varnade för att systemen ofta föreskrevs utan att styr- och övervakningskompetens involverades, vilket skapade problem först senare i projekten.
Energifrågan har flyttat styr- och övervakning från perifer teknik till strategiskt verktyg. Det är svårt att hävda att utvecklingen stått still.
Sedan dess har mycket hänt. I dag är IP-baserade system, webbgränssnitt, molntjänster och avancerad datainsamling självklarheter. Standarder som BACnet och Modbus TCP har mognat, integration mellan system är tekniskt enklare än någonsin och energifrågan har flyttat styr- och övervakning från perifer teknik till strategiskt verktyg.
Det är svårt att hävda att utvecklingen stått still.
Ändå är det just här parallellerna till 2006 blir tydliga. ”Färdig styr” finns fortfarande, om än i nya former. I dag talar vi kanske om ”plug-and-play”, ”cloud-ready” eller ”AI-förberedda” system i marknadsföringen, men grundproblematiken är densamma. Lösningar som marknadsförs som kompletta visar sig ofta kräva omfattande anpassningar när de möter verkligheten, och ansvaret för funktion och helhet riskerar fortfarande att hamna mellan stolarna.
Även begreppet ”öppna system” lever vidare, och fortfarande med en anmärkningsvärd tolkningsbredd i praktiken. Samuel Reinwalds konstaterade redan då att:
”När man pratar om öppna system är det viktigt att poängtera vikten av att definiera vad man pratar om.”
Den iakttagelsen har knappast förlorat i relevans. För beställaren handlar öppenhet ofta om ekonomi och valfrihet över tid. För konsulten om teknisk flexibilitet. För entreprenören om att uppfylla krav i upphandlingen. Tekniken har blivit öppnare, men samtidigt har nya låsningar tillkommit i form av licenser, mjukvarumodeller och frågor om dataägande.
En intressant skillnad mellan då och nu är konsekvenserna av felval. När artikeln skrevs handlade det främst om funktion, driftbarhet och ekonomi i det enskilda projektet. I dag påverkar val av styr- och övervakningssystem även energiprestanda, klimatmål, rapportering och i förlängningen fastighetsägarens trovärdighet. System som inte används rätt riskerar att bli bromsklossar i stället för möjliggörare.
Driftpersonalens roll är därför minst lika central i dag som för tjugo år sedan. Kanske ännu viktigare. Samtidigt har systemen blivit mer komplexa och kraven fler. Det kompetensgap som Samuel Reinwalds anade har i många fall vuxit. Den ”julgran” han beskrev, där tekniskt avancerade funktioner skymmer de väsentliga, har inte försvunnit – den har snarare blivit mer påkostad.
Styr- och övervakningssystemen har alltså förflyttats från teknikfråga till lednings- och organisationsfråga. I dag förväntas systemen inte bara styra och övervaka, utan också leverera beslutsunderlag, möjliggöra energieffektivisering och bidra till uppföljning av hållbarhetsmål. Det ställer nya krav, inte bara på teknikvalet, utan på hur systemen införs, förvaltas och används över tid.
Samtidigt har rollerna blivit fler. IT-avdelningar, energistrateger, hållbarhetsansvariga och externa systemleverantörer är i dag ofta involverade i frågor som tidigare hanterades nära driften. Det kan skapa nya möjligheter, men också nya gränsdragningar och risk för ansvarsglidning. Frågan om vem som äger systemet, datan och besluten är inte alltid självklar.
I den meningen har komplexiteten ökat. Det räcker inte längre att systemen fungerar tekniskt – de måste fungera organisatoriskt. Och precis som Samuel Reinwalds konstaterade redan 2006 riskerar tekniken annars att ta överhanden, medan funktion, användbarhet och långsiktigt värde hamnar i skymundan.
IT-avdelningar, energistrateger, hållbarhetsansvariga och externa systemleverantörer är i dag ofta involverade i frågor som tidigare hanterades nära driften.
Men under senare tid har Stena Fastigheter gått från pilotprojekt till fullskalig AI-styrning av värmesystem, med tiotusentals lägenheter under automatisk reglering – ett praktiskt exempel på hur långt tekniken kan ta oss i dag. Akademiska Hus har lyft hur man med öppna standarder och komponenter från flera leverantörer kan undvika teknisk inlåsning – ett konkret exempel på en strategi bortom ”färdig styr”. Vi har också sett hur AI-styrning resulterat i jämnare inomhusklimat och minskad energianvändning i stora bestånd, vilket illustrerar hur långt automationssystemen har kommit bortom grundläggande driftövervakning.
När man läser artikeln från 2006 i dag är det frestande att konstatera hur träffsäker den var. Frågan vem man håller i handen är fortfarande avgörande. Och kanske är det just därför texten tål att läsas igen. För trots nya tekniska möjligheter är den grundläggande frågan densamma:
Vem väljer systemen – och på vilka grunder?
