Hygienkrav kan hota kvaliteten
EU:s nya dricksvattendirektiv ställer skärpta krav på material och produkter som kommer i kontakt med dricksvatten. Samtidigt finns risker för sämre kvalitet, högre energianvändning och att återbruk försvåras.
EU:s nya dricksvattendirektiv trädde i kraft i januari 2021 och från den 1 januari 2027 börjar även minimikraven för hygien enligt artikel 11 att gälla. Syftet är bland annat att säkerställa kvaliteten på material och produkter som kommer i kontakt med dricksvatten, för att skydda människors hälsa.
– Direktivet kommer att förändra hela den globala marknaden för dessa produkter och ha en mycket stor påverkan för alla berörda branschaktörer under decennier, säger Marco van Brink, global affärschef vatten på Kiwa och ordförande i den europeiska gruppen för framtidens anmälda certifieringsorgan inom dricksvattendirektivet.
Är man tillverkare av en sammanställd produkt, som en blandare eller en avslutningsventil, måste man också börja ställa krav på sitt leverantörsnätverk.
Alla produkter som används i kontakt med dricksvatten ska vara godkända enligt minimikraven för hygien. Reglerna omfattar material och produkter som är avsedda att användas i nya installationer samt vid renovering och reparation av befintliga installationer. Samma krav gäller både för material som kommer i kontakt med kallt och varmt vatten.
En ny produkt som sätts på den europeiska marknaden ska från och med den 1 januari 2027 ha ett EU-hygiencertifikat som är utfärdat av ett anmält organ. Certifikatet ger rätt att sälja produkten i Europa.
– Om även installationen är tillåten är fortfarande en lokal fråga. Då krävs dessutom att man följer lokala bygg- och installationsregler, till exempel i Sverige, påpekar Marco van Brink.
Certifikatet säger ingenting om produktens funktionella kvalitet, utan enbart att den inte påverkar dricksvattenkvaliteten. Det är därför fullt möjligt att få ett EU-hygiencertifikat för en produkt som inte fungerar tillfredsställande eller snabbt går sönder, exempelvis en blandare som läcker eller ett rör som inte klarar ett visst tryck.
– Det finns en risk att produkter som inte uppfyller svenska kvalitetskrav kommer ut på marknaden framöver. Det innebär automatiskt att det frivilliga systemet med typgodkännande kommer att finnas kvar. Det är det enda sättet att få en oberoende bekräftelse på att produkten får installeras i Sverige.
Det finns risker för att någon substans eller något material i produkten inte längre får användas, eller att man inte klarar de tester som specificeras i direktivets rättsakter.
Alla befintliga produkter som blir typgodkända före den 1 januari 2027 får tillverkas och användas under en övergångsperiod fram till den 31 december 2032.
– Regelverket har öppnats upp för att kunna utfärda hygientypgodkännande även för områden där det inte funnits typgodkännande tidigare. Det ger industrin möjlighet att utnyttja övergångsperioden och få längre tid att anpassa sina produkter till dricksvattendirektivet. Vi vet ännu inte om något annat sätt än typgodkännande kommer att ge samma möjlighet.
Från den 1 januari 2033 måste alla produkter som kommer i kontakt med dricksvatten vara EU-hygiengodkända och märkta med en symbol föreställande en blandare, ett dricksglas och stjärnor runtomkring. Det ska även finnas ett dokument som visar att produkterna uppfyller hygienkraven i direktivet.
En annan tänkbar målkonflikt gäller energianvändning. Att bearbeta material så att de uppfyller hygienkraven kan innebära förändrade och mer energikrävande tillverkningsprocesser. Även återbruk av material och produkter riskerar att försvåras efter övergångsperioden.
– Då finns det inga undantag från det nya kravet, förutom möjligen för gamla reservdelar vid reparationer. Allt som installeras nytt eller byts ska uppfylla dricksvattendirektivet. Återbruk kommer absolut att bli svårare, säger Marco van Brink.
Bland annat har nya legeringar utvecklats när det blev tydligt att blyinnehållande legeringar inte är med på den europeiska positivlistan.
Tillåtna ämnen listas på så kallade EU-positivlistor, som godkänts för användning vid tillverkning av material och produkter i kontakt med dricksvatten. Tillverkare och leverantörer måste säkerställa att deras produkter uppfyller kraven och kan ansöka om att få ämnen eller material upptagna på listorna via den europeiska kemikaliemyndigheten ECHA.
I de flesta varmvattenberedare används emalj, och där finns en substans som ännu inte är upptagen på den europeiska positivlistan.
– Jag tror att substansen kommer att listas, men här finns ett moment 22. Det kommer inte att ske före den 1 januari 2027 eftersom ansökan öppnar först då. Därmed blir det tydligt först i början av övergångsperioden att den kommer att kunna användas, påpekar Marco van Brink.
Liknande situationer finns även för andra material och substanser som ännu saknas på den europeiska positivlistan. Bakgrunden är att EU-kommissionen begärde in medlemsländernas nationella positivlistor redan 2021. Sedan dess har flera länder utvecklat och godkänt nya material som inte automatiskt förts över till EU-nivå.
– Där finns ett glapp. Bland annat har nya legeringar utvecklats när det blev tydligt att blyinnehållande legeringar inte är med på den europeiska positivlistan. Dessa är godkända i Tyskland men finns ännu inte på EU-listan. Glasfiberförstärkt plast i exempelvis rör är ett annat exempel där ett ämne saknas.
Marco van Brinks uppmaning till tillverkare som berörs av dricksvattendirektivet är att redan nu förbereda sig genom utbildning samt påbörja tester och utvärderingar.
Det finns en risk att produkter som inte uppfyller svenska kvalitetskrav kommer ut på marknaden framöver.
– Om man inte redan har börjat är det dags att göra det nu. Att ändra material i en komponent eller produkt tar tid. Att ställa om sin produktion till ett nytt mässingsmaterial, till exempel, kan bli en stor omställning. Det är ingenting man gör över en natt.
Det är också viktigt att säkerställa att det befintliga sortimentet uppfyller kraven i de länder som produkterna exporteras till.
– Då kan man fortsätta sälja sortimentet under övergångsperioden och köpa sig mer tid att göra nödvändiga ändringar. Är man tillverkare av en sammanställd produkt, som en blandare eller en avslutningsventil, måste man också börja ställa krav på sitt leverantörsnätverk, säger Marco van Brink.
Leverantörerna behöver i sin tur skaffa certifikat för de delar som ingår i den sammanställda produkten.
– Det finns risker för att någon substans eller något material i produkten inte längre får användas, eller att man inte klarar de tester som specificeras i direktivets rättsakter. Dricksvattendirektivets minimikrav för hygien är en stor omställning för hela branschen.
