Totalrenovering av nedgånget badrum – en lekman berättar
Att renovera ett sönderfallet badrum från 1930-talet kan vara svårt även för ett proffs. Som lekman borde kanske Peter Olofsson ha backat ur – men istället kastade han sig in i ett av sitt livs mest lärorika vvs-projekt. Med hjälp av erfarna vvs-experter, Installatörsföretagens rekommenderade lösningar och en envis jakt på rätt sanitetsporslin i 50-talsstil, lyckades han för tjugofem år sedan skapa ett badrum där tekniken fortfarande står pall.
TEXT: PETER OLOFSSON, CHEFREDAKTÖR FÖR ENERGI & MILJÖ
När jag tog över trettiotalshuset insåg jag snabbt att badrummet skulle bli det mest krävande rummet att rädda. Det var byggt i en tid då installationsstandarder såg annorlunda ut, och dess skick var dessutom långt sämre än vad som var normalt i ett äldre småhus.
Men det började egentligen inte med rören. Det började med sanitetsporslinet. WC-stolen med bokstavligt talat stort W. Den stod där på ett bord på en secondhandmarknad utanför Karlstad: en klassisk wc-stol från 1950-talet, rak i linjerna, tung i gods, med en svart bakelitsits som hade den där precis rätta, matta tonen. Jag bar den till bilen som om jag funnit en antikvitet snarare än ett bruksting.
Några veckor senare hittade jag ett handfat från samma epok – i en byggbutik utanför Nacka av alla ställen. Brett och grunt, med överfyllnad i ovala spår och med ett fäste som krävde millimeterprecision vid montage.
Till dusch och tvättfat behövdes förstås rätt blandare. Jag lyckades få tag på ett par femtiotalsvarianter som en vvs-firma i Nyköping rensat ut. De var ärligt talat i bedrövligt skick, men jag plockade ned dem, slipade, packade om sätena, bytte brickor och justerade ventilkäglorna. Det var ingen full restaurering, men funktionellt och tidsriktigt.
Där och då förstod jag: om jag skulle få ihop detta estetiskt, måste allt bakom väggarna bli tekniskt perfekt. Kombinationen av uteblivet tätskikt, felaktigt monterad golvbrunn, galvade tappvattenledningar på upphällningen och avloppsdragningar med både bakfall och tveksamma dimensioner gjorde att rummet varken var säkert eller möjligt att renovera ”på ytan”. Här behövdes ett ingrepp från grunden – på både vvs-sidan och byggsidan – om rummet skulle bli hållbart i längden.
Jag rev ned till bjälklag, syll och reglar. Endast gjutjärnsstammen klarade besiktningen; den hade gott gods, fina invändiga ytor och inga sprickor.
Jag installerade ett rör-i-rör-system, helt i linje med den praxis som etablerades runt millennieskiftet. Varje tappställe fick egen dragning – ingen ”T-kopplingscirkus”, inga döda ledningar.
Rördragningarna blev därefter en kombination av dolda installationer i rör-i-rör och synliga utanpåliggande kopparrör. Där ledningarna skulle gå dolt använde jag skyddsrör och förskruvningar enligt dåtidens rekommendationer. Samtidigt valde jag att låta flera sträckor vara utanpåliggande i koppar – ett beslut som både förenklade arbetet och förstärkte femtiotalskänslan. Kopparrören klamrades med öppna klammer i noggrant satta avstånd och drogs i mjuka radier, synliga men diskreta, som ett slags tekniskt smycke längs väggarna. För mig blev detta en perfekt kompromiss: modern funktion där det behövdes och tidstypisk karaktär där det gjorde skillnad.
Rätt infästningar och täta genomföringar var lika viktigt då som nu. Därför följde jag leverantörernas anvisningar för manschetter, väggbrickor och skyddsrörsövergångar, så gott som jag minns det.
Exakt lika viktigt var avloppet. Alla tidigare avloppsgrenrör byttes till moderna plaströr och drogs om med korrekt lutning i varje sträcka. Det gamla bakfallet ersattes med omsorgsfullt uppmätt fall, och jag använde mjuka böjar och rundade övergångar istället för de skarpa vinklar som tidigare skapat kluck och dålig självrensning.
Den gamla golvbrunnen rök naturligtvis direkt. Jag monterade en typgodkänd plastgolvbrunn, fastsatt i bjälklaget och med höjd anpassad för både tätskikt och golvbeläggning. Klämring och manschett monterades enligt konstens alla regler – här kompromissar man inte.
Fallspacklingen gjordes med laser som jag fick tag på via en bekant. Ett ovanligt hjälpmedel i hemmamiljö år 2000, men ovärderligt för att få till rätt lutning. Två vvs-farbröder dök upp med varsin kopp kaffe och sa: ”Det där blir bra, men gör om hörnet vid brunnen. Vi är inte nöjda än.” De hade rätt. Jag gjorde om det.
Tätskiktet byggdes upp enligt det foliesystem som var etablerat kring år 2000, och jag var noga med att alla delar kom från samma leverantör. Det var ett enkelt sätt att undvika missförstånd mellan produkter och instruktioner. Väggarna fick våtrumsskivor, manschetter monterades enligt anvisningarna och genomföringarna tätades utan kompromisser.
Självdraget var svagt, så jag installerade ny frånluft, extra utsug vid duschzonen och kompletterade med elgolvvärme för att hålla rummet torrt. Bjälklaget isolerades, både för komfort och mot kondensrisk. När allt var klart var det som att hela huset andades bättre.
När tekniken väl satt, monterade jag det som startade allt: den klassiska femtiotalstoaletten med bakelitsitsen. Handfatet följde, liksom de renoverade blandarna. Det gamla badrummet blev ett duschrum i femtiotalsstil men med installationsmetoder som fortfarande håller.
Jag gjorde allt själv – men med löpande rådgivning, kontroll och stöd från erfarna vvs-proffs. Utan dem hade projektet gått åt skogen. Det här projektet gav mig en ännu större respekt för hantverket och för den kunskap som bärs av yrkesmännen i branschen.
Det slår mig nu i skrivande stund att det påminner om ett annat projekt i mitt liv. För många år sedan tog jag sex veckors semester för att plocka ned en Ferguson-traktor i sina beståndsdelar och sedan få ihop den igen. Jag kunde nästan ingenting om motorer då, men lärde mig genom att fråga, prova och göra om. Skillnaden här var att badrummet – till skillnad från traktorn – skulle hålla tätt i minst tre decennier. Det kräver en annan noggrannhet, en annan respekt för detaljerna och en annan ödmjukhet inför yrkeskunnandet.
Det är därför jag fortfarande ser badrumsprojektet som ett av mina mest lärorika. Delvis för att jag gjorde allt själv, men framför allt eftersom jag lärde mig hur mycket bättre resultatet blir när man kombinerar en lekmans nyfikenhet med proffsens erfarenhet.
Resultatet? Ett femtiotalsduschrum byggt med dåtidens modernaste installationsmetoder och en genuin förkärlek till sanitetsporslin som håller i längden. Det håller tätt än. Och ja – jag skulle utan tvekan göra om det.
