Så blev Sverige en stormakt inom geoenergi
När vvs-tidningen Energi & Miljö trycktes första gången hade den första markvärmepumpen, patenterad av turbiningenjören Heinrich Zoelly, redan 17 år på nacken. Men det blev ingen omedelbar succé för geoenergi som uppvärmningsform. Åtskilliga decennier passerade, till 1970-talets oljekriser, innan utvecklingen av geoenergi började ta fart i världen.
Det allra första borrhålslagret i Sverige byggdes av Ove Platell till hans villa i Sigtuna 1978. Det bestod av 42 solvärmda borrhål. I början av 1980-talet växte ett intresse för undermarkslager med höga temperaturer fram i spåren av oljekriserna. Bergrumslager för säsongslagring av solvärme och industriell spillvärme i fjärrvärmenäten byggdes i Avesta, Oxelösund och Uppsala, och 1982 byggdes världens första storskaliga högtemperaturborrhålslager vid Luleå tekniska universitet. Lagret, som var i drift 1983–1990, lagrade industriell spillvärme från SSAB och bestod av 120 borrhål i berg.
Trots att tekniken fungerade bra har hittills bara två ytterligare högtemperaturborrhålslager tagits i drift i Sverige – ett solvärmelager för ett radhusområde i Danderyd vid millennieskiftet och ett säsongslager för industriell värme i Emmaboda tio år senare. De senaste åren, sedan utfasning av fossila bränslen och ökad konkurrens om biomassa förändrat spelplanen, har dock flera fjärrvärmebolag visat intresse för storskaliga högtempererade säsongslager under mark, både borrhålslager och bergrumslager.
Jag hoppades förstås att geoenergi skulle slå igenom och bli en konventionell energilösning, och för småhus infriades de förhoppningarna redan efter några få år
Sverige var ett mycket aktivt land inom utvecklingen av geoenergi under 1980- och 90-talen, tack vare ett tydligt statligt forskningsstöd. Per Eskilsons och Göran Hellströms doktorsavhandlingar från 1987 och 1991 med matematiska modeller för geoenergi banade vägen för den globala utvecklingen inom teknikområdet. Två andra viktiga händelser var utvecklingen av den slutna u-rörskollektorn i polyeten under 1980-talet och Nuteks teknikupphandlingstävling för markvärmepumpar för småhus i mitten av 1990-talet.
Tävlingen lade grunden till den svenska värmepumpsindustrin och dess snabba utveckling. Sedan 1995 har över en halv miljon geoenergianläggningar installerats i svenska byggnader, framför allt i småhus där bergvärmepumpar ersatt el- och oljepannor. I dag värms vart fjärde svenskt småhus med geoenergi. Sedan millennieskiftet byggs det även allt fler och allt större geoenergianläggningar för större fastigheter, både för bostäder och lokaler. Lokalbyggnader behöver i de flesta fall både värme och kyla och där utgör geoenergi en elegant och resurseffektiv klimatlösning, eftersom marken blir en källa till lokal och förnybar värme och kyla i samma system, och behovet av extern energitillförsel minimeras.
När jag började min bana inom geoenergiområdet vid Luleå tekniska universitet i slutet av 1990-talet var geoenergi fortfarande en ovanlig teknik för värme och kyla i byggnader. Knappt 50 000 geoenergianläggningar hade då installerats i Sverige. Jag hoppades förstås att geoenergi skulle slå igenom och bli en konventionell energilösning, och för småhus infriades de förhoppningarna redan efter några få år.
För större fastigheter dröjde det ytterligare ett decennium. Mellan 1995 och 2005 mer än femdubblades antalet geoenergianläggningar i Sverige, och på 30 år har antalet anläggningar 15-faldigats. Sverige är ett föregångsland inom geoenergi och är världens tredje största geoenergiland, efter Kina och USA.
I skrivande stund genomlever geoenergibranschen i Sverige såväl som i Europa något av ett stålbad
Under pandemiåren upplevde geoenergibranschen en skakig tid med logistikproblem och komponentbrist, men trots lågkonjunktur, inflation och höga räntor följde två år av rekordtillväxt under 2022 och 2023. EU:s initiativ för att fasa ut fossila bränslen och rysk gas, och nyligen uttalade stöd för värmepumpande teknik och geoenergi som nyckeltekniker i omställningen, bäddade för en snabb fortsatt marknadsutveckling. Kanske var de kortsiktiga förväntningarna lite väl högt ställda, och förhoppningarna på EU:s handlingskraft och snabbhet något optimistiska.
I skrivande stund genomlever geoenergibranschen i Sverige såväl som i Europa något av ett stålbad, med vikande efterfrågan under början av 2024 i spåren av byggbranschens nedgång. Det finns dock skäl att anta att nedgången är temporär.
Det kommande decenniet kommer att bli mycket spännande för geoenergibranschen. Utfasningen av fossila bränslen och elektrifieringen av energisystemet måste och kommer att fortsätta, och det förutsätter värmepumpande teknik, energilagring i stor och liten skala och nyttjande av alla tillgängliga förnybara energikällor.
Geoenergi kombineras med fördel med solvärme och solel, och har också stor potential att fungera balanserande och som förnybar energikälla i termiska nätverk av olika skala och temperaturnivå. Det finns tecken på att den svenska fjärrvärmebranschens inställning till geoenergi och värmepumpar mjuknar i takt med att fjärrvärmenäten anpassas till framtidens krav och behov.
Utan alla geoenergianläggningar som troget, tyst och osynligt förser hundratusentals byggnader med lokal och förnybar värme och kyla, skulle det svenska energisystemet behöva tillföras cirka 22 TWh energi från någon annan energikälla. Det är värt att påpeka att medan Sveriges uppvärmda byggnadsyta ökat med 23 procent de senaste 20 åren, har den köpta energin för uppvärmningen under samma period minskat med en femtedel och elanvändningen för byggnadsuppvärmning har legat konstant. Det kan vi tacka Sveriges 1,7 miljoner värmepumpar för, och hälften av den förtjänsten står geoenergi för.
I den officiella energistatistiken finns den förnybara värmen och kylan från mark, luft och vatten tyvärr inte medräknad. Bara elanvändningen till värmepumparna syns i statistiken. När Energi & Miljö firar sin hundrade årgång, ett halvsekel efter Platells borrhålslager i Sigtuna byggdes, hoppas jag att det förnybara bidraget från geoenergi och andra värmepumpstekniker finns med i den officiella svenska energistatistiken, för det är ju verkligen något att vara stolt över som nation.
Artikelförfattare: Signhild Gehlin, Svenskt Geoenergicentrum
