Lars Ekberg: Vem har modet att tala om hur fräsch inomhusluft vi behöver?
En god inomhusmiljö med ren och fräsch inomhusluft är av största vikt för vårt välbefinnande och vår hälsa. ”Enligt ett av Sveriges 16 miljömål ska luften vara så frisk att människors hälsa inte skadas, vilket måste betraktas som ett minimikrav – att vi inte blir sjuka av luften vi andas”, menar Lars Ekberg, professor i inneklimatteknik på Chalmers.
Den som var med på 1980- och 90-talen minns säkert begreppen Sjuka hus och Sick Building Syndrome. Min bild är att det var vanligare att folk upplevde hälsoproblem då jämfört med nu.
Det finns flera skäl till att det har blivit bättre. Ett är att kvalitetssäkringssystem har utvecklats, vilket har lett till att de flesta byggmaterial på marknaden har kontrollerats avseende risken att de avger hälsoskadliga emissioner. Ett annat skäl är att allt fler fastighetsägare har insett att nöjda hyresgäster är bra av flera anledningar; nöjda hyresgäster klagar mindre, vilket leder till färre felanmälningar som någon i driften eller den tekniska förvaltningen måste hantera. Därför är bra inneklimat bra, inte bara för komfort och hälsa, utan även för produktiviteten. Färre klagomål på inneklimatet leder till att de som sköter huset kan fokusera på utvecklande och positiva saker.
Det saknas till stor del kunskap om hur välbefinnandet påverkas av alla de ämnen vi exponeras för inomhus, men det finns ändå en del vägledning tillgänglig, exempelvis från WHO, och inom EU pågår ett harmoniseringsarbete på området sedan 2011. Det finns även EU-standarder, som också är svensk standard. Detta är underlag som, såvitt jag vet, mycket sällan nyttjas i Sverige, till skillnad från flera av våra grannländer. Exempelvis i Danmark hänvisar byggreglerna till EU-standard. I Norge har regelverket anpassats till EU-standard och i Estland tillämpas ett nationellt appendix till gällande EU-standard.
De svenska myndigheterna verkar ha undvikit att på något konkret sätt hänvisa till dessa internationella riktlinjer.
De svenska myndigheterna verkar ha undvikit att på något konkret sätt hänvisa till dessa internationella riktlinjer. Det är en uppgift Boverket lämnat över till branschen som nu förväntas ta fram vägledningar. Vi kanske vågar hoppas på att de nya byggreglerna nu driver fram branschvägledningar med helhetssyn; att vi får fram en uppsättning råd och riktlinjer som en gång för alla binder samman det som föreskrivs av Boverket, Folkhälsomyndigheten och Arbetsmiljöverket.
Vi gör alltså olika i olika länder, länder som i grunden har väldigt lika förutsättningar avseende till exempel klimat och byggteknik. En olikhet värd att reflektera över är att i Finland tillämpar man en riktlinje som för befintliga byggnader innebär att halten koldioxid i inomhusluften inte bör överstiga 1 550 ppm. Det är en väsentligt högre halt än de 1 000 ppm som anges av exempelvis den svenska Folkhälsomyndigheten. Skillnaden är så stor att det går åt ungefär dubbelt så högt uteluftsflöde för att uppfylla den svenska rekommendationen jämfört med den finska.
Färre klagomål på inneklimatet leder till att de som sköter huset kan fokusera på utvecklande och positiva saker.
I praktiken blir det dock inte så stor skillnad eftersom det är andra faktorer och andra delar av regelverket som avgör hur stora flöden som föreskrivs. Koldioxid har ju sedan många år varit etablerad som en indikator på föroreningar relaterade till människors närvaro och aktivitet. Det här fungerar rätt bra när det handlar om att reglera ventilationen, men det fungerar inte alls om till exempel en miljöinspektör kräver att fastighetsägaren genomför långtgående ventilationsåtgärder baserat på en koldioxidmätning som visar något mer än 1 000 ppm, och kanske tror att just den gränsen är skillnaden mellan friskt och ohälsosamt. Det är den inte, och det inser var och en som tar till sig det som står i de finska riktlinjerna och i europeisk, tillika svensk standard.
Här kan jag inte låta bli att fundera över hur det ska bli nu när det i rask takt kommer ny sensorteknik som gör det möjligt att mäta alla möjliga mer eller mindre begripliga innemiljöfaktorer. Hur ska det gå om vi redan nu har bekymmer med att förstå en så enkel sak som koldioxid?
Lars Ekberg
Professor i inneklimatteknik vid avdelningen för installationsteknik på Chalmers
