Inte kan man ta livet av någon med en mormor?
Denna tidnings chefredaktör inledde försiktigt med att prata om kriminalromaner i allmänhet men styrde snart in samtalet på sitt egentliga ärende. Han tyckte att det var synd att det inte fanns deckare med en rörmokare som smart problemlösare. Författarveteranen Kjell E. Genberg berättar om arbetet med kriminalromanen ”Men du lovade att inte dö”.
Den här tidningens chefredaktör heter Peter Olofsson, och om ni inte visste det förut kan jag berätta att han är en riktig slavdrivare.
Det tyckte jag inte när vi träffades för första gången för några år sedan. Då bjöd jag på fika och han berättade att han samlade på deckare.
”Jag har till och med en hel del av dina”, sa han, vilket väckte min sympati.
Nästa gång vi sågs var det han som bjöd. Gin och tonic skulle det bli. Han ställde fram en fin sort av svensk tillverkning, buteljerad på något som såg ut som en medicinflaska och som troligen kostade multum på Systemet.
”Du och jag ska skriva en deckare tillsammans”, sa han. ”Mordet ska ske med en kloppa och brottsplatsen ska vara Sveriges VVS-museum som bara ligger några hundra meter från ditt hus.”
”Ska vi det?” sluddrade jag. ”Festligt, grabben.”
Senare dök han upp igen och frågade om jag hunnit tänka ut någon intrig. Jag ville veta vad han menade, och då påstod han att under ginkvällen hade jag lovat att skriva en bok tillsammans med honom. Det hade jag inget minne av men jag vet ju att jag har svårt att säga nej så det kunde mycket väl vara sant.
Det var bara att sätta igång. Glömda löften är också löften.
Boken skulle ha en titel också. Vi värkte fram ”Och plötsligt blev du död”, och den innehöll både kloppa och vvs-museum.
När deckaren kom ut i fjol fick den mycket press och hyggliga recensioner. När den lanserades, givetvis på nämnda museum, sa Olofsson:
”Det här är bara början. År 2022 kommer uppföljaren”, och alla i publiken lystrade.
”Va?” utbrast jag och fick en blick av den där sorten som pekar med hela handen.
Sedan tog chefredaktören mig i handen och lotsade mig runt bland museets samlingar. Han pekade på en mojäng som såg ut som en förvuxen rörtång.
”Där har du mordvapnet”, sa han. ”I rörmokarkretsar kallas en sån antingen för mormor eller för Tolvan, vilket är numret på den största storleken. Ge dig av hem och skriv nu. Jag ska förse dig med alla nödiga fakta”.
Att ta livet av någon med en mormor tyckte jag var makabert. Som barn bodde jag hos mina morföräldrar och mormor Inga var den vänaste varelse man kunde tänka sig.
Då gick det lättare med Tolvan. Spårvagnslinje nummer 12 från Alvik till Nockeby torg är förknippad med hastig död. Lördagen den 5 oktober 1946 åkte statsminister Per Albin Hansson med den när han var på väg hem. När han kom till rätt hållplats och klev av tog han sig för bröstet, föll omkull och dog knall och fall av en hjärtinfarkt.
Detta var förstås en association som visade sig vara oanvändbar i sammanhanget.
Jag satte mig i tänkarfåtöljen, dammade av huvudpersonerna från den gamla boken och en månad senare fanns en intrig på plats.
Olofsson läste, rev sig i skägget innan han till sist erkände att den skulle gå att jobba vidare med.
Tydligen hade karlen rätt för nu är boken tryckt och klar, har fått ett omslag med en mormor på och den har en handling med många ingredienser.
Titeln kom att bli ”Men du lovade att inte dö”. Det låter kanske kryptiskt men för den som läser boken visar det sig att den äger relevans.
Kjell E. Genberg,
författare
