Hetsen att nå klimatmål döljer konsekvenserna
En människas hjärna är inte helt färdigutvecklad förrän i 25-årsåldern, och konsekvenstänkandet är en av de delar som utvecklas sist. Det skulle kunna förklara varför min åttaåring aldrig riktigt kan ta till sig att om han inte borstar tänderna så blir det tråkiga konsekvenser längre fram, skriver Anna Joelsson.
Men jag vet inte om det kan förklara varför så många företag i dag sätter klimatmål utan att utreda konsekvenserna av att försöka nå dem. Kanske är man alltför uppslukade av själva tävlingen som pågår nu, om att vara bäst i just sättandet av klimatmål. Målen ska vara progressiva, gärna branschledande och mest ambitiöst mål vinner.
Målen ska vara progressiva, gärna branschledande och mest ambitiöst mål vinner.
Det är klart att man kan vilja stanna kvar i den sköna känslan av att kanalisera sin energi i fantastiska mål och känna att man samlar företagets krafter mot något positivt. Själva jobbet med att försöka nå målen är betydligt mindre glamoröst, med tuffa prioriteringar och tidsbrist.
Även de som ser konsekvenserna för det egna företaget missar ibland vilken reell nytta som klimatåtgärderna gör. Inte så konstigt, då klimatkonsekvenser av våra handlingar är mycket svåra att räkna ut. Även för oss över 25 är det komplext att se framtida konsekvenser av en förändrad energianvändning.
Vilken sorts elproduktion påverkas av att vi energieffektiviserar vår fastighet? Vilken teknik ersätts om vi installerar solceller? Och vet vi hur vår nybyggnation i dag påverkar energisystemens investeringar?
Tyvärr ser jag en tendens till att alla fantastiska klimatmål riskerar att sätta fokus på den bokförande redovisningen. Vi funderar mindre på konsekvenserna av våra åtgärder och mer på de schabloner och förenklingar som behövs för att kunna sätta siffror på hur man ligger till gentemot sitt eget mål. Men bokförande schablonvärden kan inte ersätta konsekvenstänkande.
Och snäva systemgränser för ett globalt problem kan leda till suboptimeringar. För kan det inte bli så att någon frestas till att göra handlingar som leder till att man uppnår sitt eget mål, istället för att agera enligt de samhällsstrategier som vi vet måste till för att nå Parisavtalet?
Ett övertydligt exempel är att byta all fjärrvärme i fastigheterna till direktverkande el. Om man köper förnybar el skulle en sådan åtgärd leda till att man snabbare når sina egna mål.
Men visst har vi väl ett ansvar för att se till konsekvenserna för hela samhället? Inom moralfilosofin finns det en inriktning (utilitarismen) som tycker att konsekvenstänkande är viktigt och som säger att:
• En handling är rätt om den leder till goda konsekvenser
• En konsekvens är god om den innebär en större mängd total lycka i universum.
• Det spelar ingen roll vems lycka det är
Översatt till klimatmoral skulle detta kunna bli:
• En handling är rätt om den leder till global utsläppsminskning
• En konsekvens är god om den innebär mindre klimatpåverkan i universum
• Det spelar ingen roll vems utsläpp som minskas
Det kanske kan vara något att hålla sig till för de som känner sig unga i sinnet (under 25!) och inte vill grotta ner sig i mer komplexa konsekvensmodelleringar.
Anna Joelsson
Gruppchef, Hållbar fastighetsutveckling, Sweco
