Energieffektiviseringsutredningens grund

Utredningen “Vägen till ett energieffektivare Sverige” är ett stort verk (708 sidor), men hur stabilt är det? på vilken grund vilar den? Det finns åtminstone tre förhållanden där man verkar ha tunt under.

Statsministern uttryckte strax före jul skepsis inför de kommande klimatförhandlingarna och noterade också att “väldigt många använder beräkningar som syftar till att det egna landet ska göra mindre”. Kan det vara av egen erfarenhet han talar?

Effektiviseringen är en del av energisystemet
Utredningen lägger mycket möda på att beräkna den samhällsekonomiska nyttan av effektivisering eftersom man befarar att sådant arbete skall stjäla resurser från andra angelägna samhällsområden. Detta är fel! Effektiviseringsinsatser är ett sätt att se till att energisystemet som helhet kan leverera den energi som är en nödvändig del av ett samhälles infrastruktur och utan vilken inga andra samhällsfunktioner fungerar. Energi och effektivisering är inga varor i sig själv utan medel för att skapa den nytta som energianvändande apparater levererar (ljus, kraft, värme). På detta sätt är både energi och effektivisering ”insatsvaror”. Det är lätt att visa att effektiviseringsåtgärder kan vidtas till mycket låga kostnader (t.o.m. negativa) och att om de vidtas den redan etablerade strukturen med energitillförsel kan räcka längre utan att behöva byggas ut. Utredningen avstår i allt väsentligt från detta synsätt.

Potentialen är större än EU-kraven
Utredningen målar upp en bild av sitt eget inre arbete som är avslöjande genom att hävda att: ”Spännvidden är betydande mellan energieffektiviseringens främsta förespråkare och deras meningsmotståndare. De förra tycks mena att nödvändigheten att effektivisera energianvändningen med stora energibelopp, långt större än vad EG-direktivet kräver, närmast är ett axiom, som inte behöver underbyggas. Det är vår framtid det handlar om.” Därmed säger man också att för utredaren har EG-direktivets krav blivit ett axiom även om potentialen skulle visa sig vara större! Det är svårt att förstå varför man inte skulle realisera en stor tillgänglig lönsam potential även om det inte krävs att man gör det!  

Effektiviseringsarbetet kommer inte på tentan
Utredningen har uppenbarligen uppfattat att den skall à priori uppfylla EU-direktivens krav som en tentamensuppgift. Det må vara men det kan ju inte ha varit en hemlighet att diskussionen om klimatfrågorna pågår och att man därför borde ta in denna i bedömningarna.  Detta innebär t.ex. i Stern-rapporten att man använder en lägre kalkylränta och att man bedömer teknikutvecklingsmöjligheter och industriutveckling med s.k. lärkurvor. I utredningen tas detta inte ens upp utan sveps undan med luddiga hänvisningar till marknadsekonomin (sid 128), ” Bedömningar av affärsidéers utvecklingspotential hanteras i en marknadsekonomi av marknadens aktörer. Statens uppgift är att se till företagandet i dess helhet och detta görs bäst genom näringspolitiska åtgärder.”

Det är just näringspolitiska åtgärder som Stern-rapporten argumenterar för. Utredningens kalkyler och bedömningar av lönsamhet har alltså inte tagit hänsyn till: 

•  den lönsamhet som följer av åtgärders positiva inverkan på klimat och miljö (vilket bl.a. kan återspeglas i en låg kalkylränta på det som används i Stern-rapporten)
• den lönsamhet som följer av att flera typer av åtgärder ökar produktiviteten inom industrin och komforten i lokaler
• den lönsamhet som minskad sårbarhet för samhället innebär
• den lönsamhet som följer av att svensk industri anpassas till framtida marknader där just egenskapen ”energieffektiv˝ kommer att vara viktig för kunderna, inte minst internationellt