En fläkt av stank, status och sanitet
I begynnelsen var Stanken. Allmogen levde direkt i skiten, med sjukdomar, epidemier och död som följd. Bajskorven kom dock att bli en morot – en drivkraft genom historien som utvecklat teknik och organisering av samhället. För ett renare, friskare liv i välstånd. "Men de nya idealen om renhet har samtidigt använts för att rättfärdiga status- och klasskillnader", säger etnologiprofessor Lars-Eric Jönsson på Lunds universitet.
Följ fekaliens färd på en hisnande resa genom historien, här med Malmö som exempel – ut genom slaskröret längs ”vandlöb” i stadens gator, ned i kanalens sörja. Upp med dynggrepen på nattamannens ”rullebör” från ”dyngkurran”, bort till det stinkande avskrädet utanför stadsporten. Och senare ned genom första klosettens vattenspegel. Vidare ned i underjordens myllrande lergodsrör för att slutligen krystas ut med avloppspump i Öresunds virvlande strömmar.
Som en brun tråd genom historien följer en odör av exkrementer. Från början inget problem. Det sågs tvärtom som en tillgång, enligt Lars-Eric Jönsson:
– Det gamla bondesamhället levde i ett cirkulärt kretslopp, där allt togs till vara. Skiten från kreaturen och husfolket utgjorde värdefull gödsel på åkern. Och det som blev över åt grisen upp. Något avloppssystem behövdes inte.
Men med industrialiseringen på 1800-talet kom det nya kapitalistiska produktionssättet, ett linjärt produktionssystem, en sträcka A till B. Från utvinning av råmaterialet, förädling till en vara, försäljning och konsumtion – för att sedan sluta på sophögen. Vi fick ett slit- och slängsamhälle. Och i städerna blev avföringen då ett problem – som stank.
En skildring från 1700-talets Malmö: ”Om det än fanns väldofter i staden, så måste stanken av allt avfall ha varit överväldigande, särskilt under varma sommarmånader. De sanitära förhållandena var inte de allra bästa och den personliga hygienen lämnade nog mycket övrigt att önska.”
Träcket blandas sedan ut med orenade utsläpp från de nya fabrikerna. Vilket får Axel Danielsson, redaktör för tidningen Arbetet, 1894 att skalda:
”Kanalen (…) sprider åt alla håll en tjock vidrig lukt av alla industrins upplösta avskräden, blandade om varandra. Vattnet är svart och tranglänsande (…) Här spy fabriker av alla slag ut sin orenlighet, väverier, spinnerier, verkstäder, kritbruk, slakterier, oljeslagerier, tvättstugor och garverier (…). Själva bouqueten på det hela skänka rännstenarna, vars innehåll långsamt rinner ned utmed bankerna. Så bildas stadens atmosfär.”
Ett första uttryck för ett ”VA-system” återfinns i en text från 1419 om Malmös befästningar. Där omnämns en ”cloaka” i stadsmuren. Kanske mynningen till ett så kallat ”vandlöb”, misstänker författarna Kenneth M Persson med flera, i boken ”Malmö – den törstande staden”.
”Vandlöb” var ett system med öppna diken längs gatorna, med ”slaskrör” ut från gårdarna. Regnvatten sköljde sedan orenheterna vidare ned i kanalen eller vallgravarna. I bästa fall.
Kullerstenar och stadens brist på fallhöjd orsakade ofta proppar och översvämningar – följt av klet under skorna och bruna kjortelfållar. Därför byggdes små broar över dikena.
Torrdassen innebar ett lyft när de ersatte dyngkurrorna, stång över grop. Men bakgårdsdassen kom att bli själva sinnebilden för den fattiga misär som bland annat boken ”Lortsverige” slog larm om. Foto: Malmö muséer/ Gunnar Lundhs samling / Historisk Bildbyrå
Första formen av avträde utgjordes av ”dyngkurran” – en grop på bakgården där tarvet förrättades. Ovanför fästes en stång – sittbräda, senare ”fjöl” – från husväggen eller på pålar att sitta på. Att höjas allteftersom högen växte.
Att befatta sig med mänsklig avföring var under medeltiden stigmatiserande. Tömningen av latringroparna sköttes därför av rackaren eller på skånska ”nattamannen” som stod längst ned på samhällsstegen, under bödeln. På grund av stanken grävdes latrinerna upp nattetid, därav hans namn. Dyngan deponerades sedan utanför stadsporten. Men föll avföring ut på gatan från vagnen kunde han dömas till spöstraff.
Att då själv rengöra de egna dassen kunde gå illa, vilket borgaren Bernt Holländare i närliggande staden Helsingör fick erfara. Han grävde upp sin dyngkurra och såg avgrunden öppna sig. Borgerskapet gick man ur huse. Han hade upphävt den samhällsbärande statusskillnaden då han ”fallit rackaren i ämbetet och därmed gjort sig själv till rackare och hade sålunda inte rätt att bo kvar i staden”, enligt en uppteckning.
Sträckan, från det mest intimt privata till det allmännas ansvar, blir nu väldigt kort. Nämligen fallhöjden ned till wc-stolens vattenspegel. Dra i handtaget och problemet är någon annans
De växande högarna av latriner i Sveriges städer ger grogrund till epidemier – bland annat ”rödsoten”, difteri – som kostade 100 000 människor livet under 1800-talet. År 1831 förordnar Kunglig majestät därför alla städer att tillsätta sundhetsnämnder.
I Malmö åläggs 1874 fastighetsägarna att byta ut dyngkurrorna mot nya innovationen torrdasskärl – varefter nattamannen pensioneras. 1904 upprättar Malmö stad ett system för hämtning av kärlen från bakgårdar och trappavsatser. ”Råvaran” förädlas på nya Malmö renhållnings- och pudrettfabrik. Efter fransk modell ”pudras” – därav namnet – latrinet med bland annat släckt kalk och torvmull, för att sedan spridas som gödning på åkrarna. Först 2006 byts de sista torrdassen slutligen ut mot wc.
Parallellt lanseras den nya lyxen med vattenklosett, wc. Först av Hotell Kramer vid Stortorget redan 1887 – med avlopp i kanalen. 1905 antar stadsfullmäktige en plan om ett kombinerat system för spill- och regnvatten. Allt fler ska kunna få wc inne i bostaden. Smutsvattnet pumpas sedan orenat i tryckledning ut i Öresund via nya pumpstationen Rosendal. Renat blir avloppsvattnet först 1963 när reningsverket Sjölunda tas i bruk vid Segeås mynning.
Artikelförfattare
- Artikelförfattare: Joakim Frieberg
- Sysselsättning: Journalist
- Kontakt: joakim.frieberg@frigjort.com
Separerandet från våra fekalier, som den nya VA-tekniken medförde, har samtidigt förstärkt våra äckelkänslor för dem och gjort oss mer främmande inför våra kroppsliga funktioner. Från det forna kollektiva utedasset, blir nu wc-besöket en privat angelägenhet i enrum. Både det kroppsliga behovet och hanteringen blir något skamfyllt som ska döljas.
– Sträckan, från det mest intimt privata till det allmännas ansvar, blir nu väldigt kort. Nämligen fallhöjden ned till wc-stolens vattenspegel. Dra i handtaget och problemet är någon annans, konstaterar Lars-Eric Jönsson. Avloppet blir något främmande. Vi alieneras, såsom det nya samhället i stort, där arbetaren bara ser sin kugge i produktionen, inte helheten.
Fekalien kan sägas representera ”det onda” som drivkraft för de nya renlighetsideal, som den växande borgerligheten i städerna utvecklar, med rötter i kristendomen – uppdelningen av det andliga som fint, och det kroppsliga som fult. Bibeln skiljer tydligt den disciplinerade människan från de driftstyrda djuren.
– Allt ovanför halsen ansågs rent, fortsätter Lars-Eric Jönsson, medan
det som rör underlivet, urin och avföring, liksom sexualiteten, utgör det smutsiga, det moraliskt oroväckande. Kroppsliga drifter vi inte kan kontrollera. De ”finare” klasserna arbetade med huvudet och höll distans till denna kroppslighet. I ord – man skulle ”göra sina avsides bestyr”, inte ”gå och skita”. Använda bestick för att inte ta i maten. Potträning.
De ”lägre stående” däremot arbetade med kroppen. En viss kroppsodör ansågs alltid behäftad med arbetarna.
Kroppsförnekandet speglar även staden som organism. Det ovan jord – de ljusa och synliga byggnaderna med kyrktornet allra överst, står för de rena, kontrollerade tankarna. Medan det under marken – mörkret, avloppsrören och råttorna står för underkroppen – det okända.
Latrinet orsakade sjukdomar och epidemier och drev på utvecklingen av teknik och organisation.
Men de nya hygieniska idealen kom även att stå för kroppsförnekelse och rättfärdigande av ökade klasskillnader.
Text: Joakim Frieberg
