NYHETSREPORTAGE | 15 sep 2022

”Vi behövde vara kungar i processen”

De renoverade Östergötlands museum i Linköping i form av en samverkansentreprenad med museet självt som byggherre.
– Det gjorde att vi fick bra kontroll på kostnaderna och enklare kunde prioritera vad som skulle göras, säger museichefen Olof Hermelin.

Snett framför museets huvudentré står Marie-Louise Ekmans staty ”Det svenska tungsinnet” som hennes make skådespelaren Gösta Ekman stod modell för. Statyn gjordes ursprungligen till den svenska paviljongen vid världsutställningen i Sevilla 1992. 

Östergötlands museum ligger i centrala Linköping, inte långt från domkyrkan och består av fem byggnader varav den äldsta är en funkisbyggnad från 1939. De övriga har tillkommit i omgångar: 1989, 1993, 1994 och 2022.

Det funktionalistiska formspråket och en del tekniska lösningar väckte uppmärksamhet vid den äldre byggnadens invigning. För att undvika radiatorer i utställningshallarna lät man värme från pannrummet passera de olika våningsplanen genom ventiler i golvsocklarna. För att få en jämn fördelning spreds värme även genom rör i taket.

En annan innovation var kraftiga strålkastare mellan utställningshallarnas ytter- och innertak för att förstärka dagsljuset. Glaskanalen i mitten funge­rade även som en värmekanal.

I början av mars 2019 stängdes museet för renovering. I maj i år, drygt 1 000 dagar senare, var arbetet klart. Museet hade då bland annat fått en ny hiss, en ny byggnad och sluss att ta in föremål genom, fler utställningsytor, nya mötesrum och moderniserade kontorslokaler, öppnare trapphallar, nytt arkiv och bibliotek, nya säkerhets- och passersystem samt en mängd andra nya eller moderniserade tekniska installationer, bland annat nio nya ventilationsaggregat. Det har även gjorts viss asbestsanering.

– De tekniska installationerna var mer eller mindre utslitna och i stort behov av utbyte eller renovering. En del utrustning var till och med så gammal att det mot slutet var svårt att få tag på reservdelar. Det gällde framför allt installationerna i det äldsta huset, berättar museitekniker Johan Nilsson, när vi inför en rundvandring träffas i ett av de nya sammanträdesrummen. Av den pressande sommarvärmen utanför märks inget. Det är mycket behaglig temperatur i rummet.

Jag, Linnea Neckman och museitekniker Johan Nilsson har arbetat tätt ihop och ofta dubblerat på möten med entreprenörerna. Vi kände att vi behövde vara kungar över den här processen.

– Även om de flesta ventilationsaggregat har bytts ut har vi, av delvis museala skäl, kvar en stor radialfläkt från 1939. Dock med en annan motor. Av liknande skäl har det även sparats en del till- och frånluftsdon.

Museets chef Olof Hermelin säger att brandsäkerheten har varit en utmaning.

– Det är mycket jalusier och teknik kopplat till den. Vi har inte fått sätta upp brandstegar på husets utsida som vi ville göra. Det gör att vi vid en eventuell brand får inrymning in i museet från vår stora terrass i stället för en utrymning.

– Men även om det varit en del knöligheter tycker jag att vi till slut har fått till stånd en bra lösning.

Installationssamordnaren Patrik Holstensson, som under renoveringen arbetade på Torpheimergruppen, menar att en väsentlig skillnad mellan att renovera ett museum jämfört med exempelvis ett traditionellt kontorshus är vad som är i fokus.

– Här är det framför allt tavlornas och andra föremåls välmående som stått i centrum för vårt arbete. Det måste vara rätt temperatur och rätt fuktighet för att de ska må bra.

Ungefär hälften av museets cirka 7 000 kvadratmeter, fördelade på tre plan, utgörs av publika ytor. Övriga delar består av bland annat magasin, verkstäder, arkiv, kontors- och sammanträdeslokaler samt en restaurang för drygt 100 sittande gäster som även den har renoverats.

Olof Hermelin berättar att han började på museet 2013.

– Den 27 januari 2014 pratade jag på en utbildningsdag när en väktare kom in och sade att det sprutar vatten ut ur väggen i konstavdelningen. Det var min start på renoveringsprojektet.

Region Östergötland besiktigade fastigheten och kom fram till vad som behövde åtgärdas i byggnaden och vilka medel som krävdes för det.

– Statusbesiktningen gjorde att vi tidigt visste vad problemen var, snabbade på projekteringen och att vi i ett tidigt skede kunde plocka in en arkitekt.

Under de senaste åren har en mängd museer och konsthallar runt om i Sverige renoverats, ofta med Statens fastighetsverk eller andra professionella fastighetsförvaltare som byggherre.

– I ett första läge tänkte även vi att det vore bra om regionens fastighetsansvariga fungerade som byggherre. Men det ville de inte. Det var dessutom ett krav från vår huvudman och ägare att vi själva skulle ta det ansvaret, säger museichef Olof Hermelin.

– I efterhand har det visat sig vara ett bra beslut precis som att renoveringen gjordes i form av en samverkansentreprenad. Vi har haft många gående och sittande möten med entreprenörerna för att hitta lösningar.

Olof Hermelin tror att en annan entreprenadform hade fördyrat renoveringen.

– I en sådan här byggnad är det svårt att veta exakt vad som behöver och kan göras. Att då i förväg bestämma sig för exempelvis en viss ventilationslösning eller liknande hade varit nästan omöjligt.

Vi ska inte vara experter på ventilation. Däremot vill vi även framöver kunna se vad som händer i byggnaden och göra lokala anpassningar om vi önskar det.

– Jag, min ställföreträdare Linnea Neckman och museitekniker Johan Nilsson – som har arbetat här i över 40 år och verkligen kan fastigheten – har arbetat tätt ihop och ofta dubblerat på möten med entreprenörerna. Vi kände att vi behövde vara kungar i den här processen.

Fastigheten delades under arbetets gång in i 38 kluster som var och en fick en egen budget.

– Entreprenörerna presenterade olika förslag på åtgärder. Vi förklarade vad vi hade råd med och vad vi inte hade råd med. Allt har inte blivit som vi tänkt oss, men vi har själva medvetet kunnat prioritera vad som ska göras.

Installationssamordnaren Patrik Holstensson säger att det nära samarbetet har förenklat även hans arbete.

– Det har krävts en del snabba beslut, vilket underlättas av en tät och återkommande dialog.

Ett moderniserat styr- och övervakningssystem är en viktig del av förnyelsen av fastigheten.

– Tidigare fick vi i princip reglera ventilationen och andra system manuellt. I dag har vi en funktionell fastighet och håller just nu på att handla upp styrningen, säger Olof Hermelin.

– Vi som arbetar här ska veta vad som krävs för att våra föremål ska må bra. Men någon annan får skapa det klimatet. Vi ska inte vara experter på ventilation. Däremot vill vi även framöver kunna se vad som händer i byggnaden och göra lokala anpassningar om vi önskar det.

Budgeten på 100 miljoner kronor ser i dagsläget ut att hålla. Av bland annat ekonomiska skäl har kanaler och liknande i stor utsträckning behållits.

– Även kulturminnesmärkningen har inneburit en begränsning och en utmaning för vad vi har kunnat göra. Det kan ibland vara svårt att i en gammal fastighet uppnå de dimensionerande förutsättningarna utan att sätta in alla system och aggregat som man som entreprenör egentligen vill, säger Patrik Holstensson.

Sammanlagt elva nya ventilationsaggregat har installerats (med i huvudsak vav). De har framför allt placerats i befintliga teknik- och fläktrum.

– För att så mycket som möjligt minimera påverkan från det yttre klimatet på utställningslokaler och arkiv används återluft i stor omfattning, berättar Daniel Andersson, som är vvs-ingenjör vid teknikkonsulten Bengt Dahlgren.

– Vi har begränsat friskluftsintaget, som regleras utifrån koldioxidhalt. I en stor del av lokalerna används ventilationsaggregaten till både uppvärmning, kylning, befuktning och avfuktning.

Takstrips har tagit bort för att minska risken för läckage från vattenburet värme- och kylsystem, något som kan förstöra utställda konstverk.

Avfuktning sker till största delen med sorptions­avfuktare och befuktning till största del med eva­po­rativ befuktare.

Ytterväggarna i den äldsta byggnaden är de ursprungliga från 1939.

– De har u-värde som är betydligt sämre än dagens fönster. Detta i kombination med glastak mot lanternin gör att effektbehov per kvadratmeter blir väldigt stort under såväl vinter som sommar, säger Daniel Andersson.

Ovanför den stora konsthallen finns det en taklanternin som för ned dagsljus till lokalerna. Det enda som skiljer taklanterninen och konsthallen är ett enkelglas.

– Det innebär att taklanterninens klimat har en stor påverkan på konsthallen. För att minska temperaturen sommartid har den därför försetts med solskyddsfilm och vädringsfönster. Sedan tidigare var det installerat cirkulationsaggregat för dess uppvärmning.

Vid behov kan belysningen i taklanterninen tändas för att simulera dagsljus. Extra känsliga utställningsföremål förvaras i speciella säkerhetsmontrar i glas.

– Varje monter är sin egen klimatzon. En del håller en relativ fuktighet på 50 procent, andra på 25 procent. Det är ett passivt klimat med förbehandlade kassetter, vilket fungerar väldigt bra i sådana här montrar, säger Johan Nilsson.

Uppvärmning av byggnaden sker med fjärrvärme och kylning med hjälp av nyinstallerad fjärrkyla förutom i en del av restaurangen som kyls med ett lokalt kylaggregat. Den nya fjärrkylcentralen är installerad i ett tidigare kontor. Fjärrvärmecentralen har moderniserats och bland annat fått dubbla pumpar för ökad driftsäkerhet.

Ett mindre antal radiatorer i kontorsdelen har bytts ut.

Mellan museets olika delar och utställningshallar har det satts upp så kallade klimatdörrar i glas.

– Även om det ännu är för tidigt att avgöra i hur stor utsträckning renoveringen har minskat museets energianvändning, har vi redan märkt av tydliga positiva energieffekter av satsningen på klimatdörrar. De har dessutom en bra ljuddämpande effekt, säger Johan Nilsson.

– Det fanns en oro för hur huset och klimatsystemen skulle reagera när vi gick från att ha öppet mellan avdelningarna till att ha stängt, men det har fungerat bra. Det är dessutom en stor fördel att kunna stänga mellan olika lokaler, inte minst med tanke på att kraven när det gäller fuktighet och temperatur varierar.

I samband med renoveringen av museet förnyades även utställningarna.

– Det var självklart. Vad skulle besökarna ha sagt om vi renoverat för 99,9 miljoner kronor men inte gjort något åt utställningarna som dessutom var out of date? frågar sig museichefen Olof Hermelin.

Vad är du mest stolt över?

– Att vi har klarat av att vara byggherrar för ett stort renoveringsprojekt samtidigt som vi har jobbat med den största förnyelsen någonsin av museet. Dessutom utan att få några extra anslag för det senare. Vi har löst finansieringen genom att söka olika former av bidrag. Totalt har vi fått ihop 43 miljoner kronor till utställningar, utomhusmiljö och en del tekniska förbättringar.

Text: Mikael Bergling
Foto: Jens Lasthein