Tomas Nilsson. | 22 maj 2025

Från Polhem till Zürich – mina första ventilationsår

Del 1 (3): Att skriva om sig själv är ingen självklarhet. Men efter 45 år i ventilationsbranschen ville jag dela mina erfarenheter – inte som reklam eller kritik, utan som reflektion. Om någon håller med mig, eller bara börjar tänka till, så är det gott nog, menar Tomas Nilsson på EnerSite AB.

Min fru frågade varför jag ville skriva en artikel om mig själv. Det finns så många duktiga personer i branschen som har bättre utbildning och större verksamheter. Men jag tänker ofta på barnbarnen – och alla unga – som ska leva vidare i den värld vi lämnar efter oss. Jag är ingen miljöaktivist, men jag tror på att ständigt försöka göra bättre val.

Det här är inte en artikel som ska sälja något fabrikat. Inte heller en attack på någon. Det är helt enkelt mina egna tankar efter många år i branschen.

Men alla minnen från tiden är inte rosenskimrande. Karteller, priskoordinering och mutor fanns – och finns än.

Jag och mina klasskamrater lämnade Polhemsgymnasiet med förväntan. VVS-ämnena passade mig perfekt – matte, fysik och praktisk tillämpning. Fortfarande har jag kvar gamla anteckningar om radiatorberäkningar och tryckfall i stuprör.

Under lumpen damp det ned ett brev från självaste Bengt Dahlgren. De ville anställa mig efter militärtjänsten. Jag tackade ja – 6 900 kronor i månadslön – och började med att dokumentera avloppsrör i ett hus på Kungsgatan.

Datorer fanns knappt. Riterskor ritade efter handläggarnas skisser. Mina arbetsuppgifter: dimensionera ljudfällor, rör, göra transmissionsberäkningar. Första ventilationsuppdraget blev Posthuset i Göteborg – där jag fick passa in kanaler mellan andra installationer.

Det var en tid då det man lärt sig på Polhem verkligen satt i ryggraden. Lärarna visste vad vi skulle behöva.

Min mamma såg en annons i Göteborgs-Posten: ”VVS-ingenjör till Zürich sökes”. Jag sökte och fick jobbet – ett åttavåningshus skulle uppföras nära Kloten-flygplatsen.

Dåtidens teknik krävde att man dimensionerade varje komponent för hand. Det var lärorikt. Idag har jag stor nytta av att ha förstått dessa processer i grunden.

Plötsligt stod jag som 20-nånting helt själv på en byggplats i Schweiz. Ensamheten var ibland påtaglig. Jag monterade spirorör i schakt, gjorde ursparningar för fasadapparater, och lärde mig att klara mig.

Men det fanns ljus också – svenskar på plats, resor till Genève och Milano, musik av Marie Fredriksson och ett marmorbord som jag fortfarande har kvar. Jag hjälpte till att översätta på sjukhuset för en kollega och blev tackad med just det bordet.

När projektet var klart återvände jag till BDAB. Men jag trivdes inte längre som konsult. Det fria arbetet i Schweiz hade förändrat mig. Och mitt gamla företag tyckte inte jag utvecklats – snarare tvärtom. Det blev tydligt att jag behövde en ny bana.

Jag blev försäljningsingenjör på Bahco Ventilation. Tre avdelningar delade kontor: Entreprenad, Produkt och Service. Vi sålde aggregat, fläktar och kanaler – många minns kanske FlowMaster-donen eller frånluftsventilen GPD.

Dåtidens teknik krävde att man dimensionerade varje komponent för hand. Det var lärorikt. Idag har jag stor nytta av att ha förstått dessa processer i grunden.

Men alla minnen från tiden är inte rosenskimrande. Karteller, priskoordinering och mutor fanns – och finns än. Man ”gav” varandra jobb, ringde upp och sa: ”om jag tar detta, så tar du nästa”.

Jag återkommer till detta i nästa del av min berättelse, för det förtjänar ett eget ljus.

Tomas Nilsson