Hur hanterar man kulturbyggnader?
Hur hanterar man kulturhistoriska byggnader? Och varför? Låt oss börja med att titta på vad en kulturhistorisk byggnad är. Det finns lite olika typer av definitioner, i olika sammanhang. Den mest strikta är en byggnad som är klassad som kulturhistorisk, den har alltså en märkning specifik för den byggnaden.
Men det finns andra definitioner än den mer strikta. En sådan är att det rör sig om en byggnad där något väsentligt utspelat sig i historien, eller att den tillhandahåller en miljö som gör att vi kan föreställa oss historiska händelser, uppleva den miljö där de ägde rum.
Andra bygger mer på att byggnaden helt enkelt är gammal – en säger att byggnader äldre än 50 år är kulturhistoriska. Och med det sistnämnda perspektivet utgör till exempel byggnader från miljonprogrammet en del av vårt byggda kulturarv.
Så vad som ingår i begreppet kan variera. Men ett gemensamt krav för det som vi talar om som byggnader som tillhör vårt kulturarv är att de är bevarade på ett sådant sätt att de representerar en tidsepok. Det är deras värde – att de ger oss möjlighet att lära oss av det förflutna, och utgör en del av vårt kollektiva minne som samhälle.
Precis som en människa som förlorat sitt minne har svårt att skapa en framtid, eftersom allt måste upprepas och läras in på nytt, riskerar vi också som samhälle att upprepa gamla misstag om vi förlorar vårt kollektiva minne. Historiskt sett har framgångsrikt byggande alltid byggt vidare på tidigare kulturarv – med sin egen särprägel, men med de historiska erfarenheterna i bakfickan.
När vi står inför omställningen till ett mer hållbart samhälle behöver vi alltså vår historia för att kunna skapa något nytt. Vi behöver också hantera det faktum att av det svenska byggnadsbeståndet är cirka 65 procent byggt före 1970, då energieffektivisering i byggnader ännu inte seglat upp vid horisonten. Dessa byggnader är alltså en potentiell hållbarhetsmässig belastning. Hur vi än vänder och vrider oss – nya byggnader kommer aldrig att utgöra mer än någon enstaka procent av byggnadsbeståndet.
Så visst är det bra att bygga nya nära-noll-byggnader, men om vi siktar på att få ned klimatbelastningen av byggnadsbeståndet krävs det att vi gör något radikalt åt våra befintliga byggnader – utan att förvanska dem, utan avkall på deras användbarhet. EU har ju på senare år trummat allt hårdare för att det befintliga byggnadsbeståndet behöver energieffektiviseras, ”deep renovation” är begreppet som innebär att man vill att renoveringarna slutar att nagga energianvändningen lite i kanten och ser till att påtagliga besparingar görs.
Visst kan sådana ibland åstadkommas med till exempel tilläggsisolering och byte av glasning i fönster, men mycket av den potentiella energieffektiviseringen ligger på installationssidan. Utan installationsteknikens utveckling och skicklighet i att hantera de gamla byggnaderna ser våra utsikter att reducera byggnadsbeståndets klimatpåverkan rätt bleka ut. Det är i hantering av vvs- och kontrollstrategier som magin ligger.
I all planering är det bättre att tänka efter före, det är ju det som är poängen med planering
Men för att den magin ska uppstå krävs det kunskap. Kunskap om de gamla byggnadernas egenheter och möjligheter, om hur man kan arbeta med de befintliga systemen istället för emot dem, om hur kulturvärden kan bevaras samtidigt som byggnaderna energieffektiviseras, om framtida konsekvenser av val av olika möjliga renoveringsstrategier.
Och kunskap är ju det som forskning går ut på, vilket då osökt – nåja – leder in på vad jag sysslar med, nämligen forskning i energieffektivisering av kulturhistoriska byggnader, fokuserat på användningen av byggnadssimulering.
Just nu har vi ett forskningsprojekt omkring vindtryckskoefficienter, och hur de påverkar uppskattningen av luftomsättning, och ett om hur man använder byggnadssimulering i de här sammanhangen. Ju mer speciell situationen är, och ju känsligare miljöer man arbetar med, desto viktigare blir det att man kan göra en korrekt uppskattning av de framtida konsekvenserna av en viss åtgärd – och där utgör byggnadssimuleringen ett ovärderligt verktyg. Men bara om man använder det på rätt sätt, och framför allt vid rätt tidpunkt.
Simulering och andra verktyg för utvärdering av olika strategier måste komma in tidigt i processen för att göra skillnad, inte bara fungera som en sista koll av ett redan valt renoveringsalternativ. Och det gäller inte bara i kulturhistoriska byggnader, i all planering är det bättre att tänka efter före, det är ju det som är poängen med planering.
Så olika strategier behöver utvärderas när det fortfarande finns utrymme för val, innan det blir för dyrt eller praktiskt omöjligt. Vi behöver alltså kvalitetssäkra byggnadssimuleringen och hitta sätt att få in utvärdering av olika alternativ i tidiga skeden – det är det väsentligaste för att hantera våra historiska byggnader just nu!
Text: Torun Widström, arkitekt, KTH
