GÄSTKRÖNIKA: Ballofix och andra fula ordbildningar
Författaren Kjell. E. Genberg halkar på muggen, och det Niagara som snart uppstår ger upphov till en rörmakare. Som i sin tur leder till två böcker med vvs-inslag. För löften ska hållas. På kuppen lär sig författaren också ett eller annat fult branschord. Som bakåtskitare, kamelkyss och svinpitt. Men en Ballofix är alltid en ballofix.
Jag hade inte haft en aning om vad en Ballofix är, och om det inte hänt en liten olycka skulle jag nog inte behövt lära mig heller.
Jag hade gärna sluppit för det blev en kostsam lärdom.
Det började med att jag råkade halka på muggen och för att inte dråsa omkull och slå mig högg jag tag i tvättstället. Eländet var inte förankrat. Det följde med, ett rör brast, och det sprutade vatten som ett mindre Niagara.
Det var rörmokaren, som gudskelov kom ganska snabbt, som sa att en Ballofix var vad jag hade behövt. När han förklarat vad det var och var den borde ha suttit kunde jag inte annat än hålla med. När toaletten var reparerad, vilket den blev till nittionio procent (golvet knarrar fortfarande) lade jag alla bekymmer åt sidan.
Så levde jag mitt liv tills jag blev bekant med denna tidnings chefredaktör Peter Olofsson.
En afton satt vi hemma hos mig och drack te, kanske spetsat med en liten skvätt rom. Han visste att jag skrivit både deckare och en del annat och frågade hur sådant skrivande gick till. Jag blev förstås uppspelt och smickrad av att någon äntligen var intresserad så jag pratade på.
Inte visste jag att han hade en baktanke men efter ytterligare ett par koppar te kom han med förslaget att vi skulle skriva en trilogi kriminalromaner tillsammans och att ett bärande tema i dem skulle vara vvs.
Jag nämnde att jag kunde ordet Ballofix och han kunde många fler roliga ord som rörmokare använder och styrkt av det goda teet sa jag att visst kan vi skriva ihop.
Nästa morgon hoppades jag att han hade glömt allt det där men när han ringde lite senare blev jag klar över att han hade gott minne.
Löften ska hållas och det var bara att bita i det sura äpplet.
Vi spånade ihop en historia och efter ett halvår hade vi ett manus. Det blev en bok som förutom en mordhistoria innehöll rörmokares yrkesvokabulär med ord som hundpittskåda och ugglerunk som jag fick veta betydde tätningspasta.
Där fanns också kamelkyss som visade sig vara något så prosaiskt som en vaskrensare. Jag rodnade nästan när jag fick veta att en fyrtiofemgradigt gängad stålrörsvinkel kallades hundkuk och att smörjmedlet för rördelar till avlopp hette aprunk eller fårsperma.
”Kan vi verkligen använda de där orden?” frågade jag som tydligen är lite sipp.
Jag rodnade nästan när jag fick veta att en fyrtiofemgradigt gängad stålrörsvinkel kallades hundkuk och att smörjmedlet för rördelar till avlopp hette aprunk eller fårsperma.
Jodå, det kunde vi – och det fanns fler.
Ett stort kulvertrör fick heta elefantkuk och ville man ha en skruvutdragare ropade man efter en svinpitt. En toalettstol med utlopp bakåt i stället för nedåt fick heta bakåtskitare.
Jag måste erkänna att jag censurerade bort en del av de där uttrycken efter att först ha använt dem i texten.
Om någon fundamentalistisk rörmokare blivit förnärmad för detta ber jag om ursäkt.
Boken fick titeln ”Och plötsligt blev du död” och lanserades under buller och bång och med deltagande av ett mycket lite pressuppbåd på vvs-museet i Bromma.
Det gick bra att samarbeta med Olofsson. I nästa bok kunde jag koncentrera mig på den kriminella intrigen och han tog hand om rörmokerisnacket. Verket fick titeln ”Men du lovade att inte dö” och kom ut i våras. Båda böckerna har fått riktigt bra recensioner i de fora som skriver om kriminallitteratur.
Nu hade vi fått blodad tand och såg oss vara på väg in i deckarnas Hall of fame. Än har inte inbjudan kommit men det är förhoppningsvis inte för sent än. Nästa år kommer nämligen tredje boken i serien. Den har arbetsnamnet ”Jag vill inte dö” – ni märker vår faiblesse för döden – men den titeln kan komma att ändras.
För min del är flirten med mordiska människor i vvs-branschen nu över och det är inte utan att det känns lite vemodigt.
När det känns som värst söker jag tröst genom att gå till muggen på övervåningen för att ge min Ballofix en öm smekning.
Text: Kjell E. Genberg, författare
