Vi forskare måste bli bättre på att höja rösten
Efter nära två års hemmaarbete gläntar jag nu på kontorsdörren, berättar Ulla Janson. Sakta men säkert går vi tillbaka till våra arbetsplatser, kanske något trevande och på lite skakiga ben. Vissa branscher har haft det tuffare än andra under pandemin och vissa får fortfarande stöd för att komma på fötter. Som forskare gick omställningen till digitalt från en dag till en annan.
Jag skulle just starta grundkurs i installationsteknik för 120 härliga V-studenter när beskedet kom att jag inte fick göra det i sal utan skulle använda ett verktyg som hette Zoom. Vi satte all forskning på paus, gjorde om alla föreläsningar till att bli så pedagogiska som möjligt med vårt nya verktyg. Slog knut på oss själva då tiden var knapp att skapa rutin för räkneövningar på distans. Men självklart gjorde vi vårt yttersta och lärde oss snabbt att hantera digitala tentor, lock down browsers och break out rooms.
Vi slog knut på oss själva då tiden var knapp att skapa rutin för räkneövningar på distans.
Intressant är att det bara förutsattes att vi skulle lösa det. Det var inget alternativ att stänga högskolor och universitet. En liten ersättning har gått ut för att täcka den extra tid som lades ned på omställningen, men långt ifrån den reella kostnaden. Trots detta har jag har inte sett någon forskare som talat ut i media om hur verksamheten går på knäna och hur forskningen blivit lidande. Inga forskningsfinansiärer har heller aviserat automatiserade förlängningar av projekt eller rentav statliga stöd för finansiering av verksamheten. Eftersom forskare är beroende av sina externfinansierade forskningsprojekt för finansiell överlevnad utökas istället arbetsdagen med timmar för att hinna med både det som förväntas och det som pandemin adderat.
Det här har fått mig att fundera på forskarens plats i det mediala samhället. Att vi inte synts i rubrikerna i pandemin, att vi inte ropade högt om behovet av stöd och arbetsbelastningen och fick större del av de nationella pandemibidragen beror nog mycket på bristen av tid för detta. Men så här i efterhand är det en tydlig signal till forskarsamhället: Vi måste bli bättre på att höja vår röst och ta plats. Inte bara i en pandemi utan alltid.
Våra forskningsresultat borde pryda förstasidor i dagstidningar och vara huvudrubriker i nyhetssändningar, inte bara i Vetenskapsradions Klotet och vid avisering om Nobelpristagare. Istället för att få publicitet och diskuteras hamnar våra rapporter lätt i en byrålåda efter att ha lästs av de närmast sörjande.
Som forskare i byggbranschen arbetar vi konkret och verklighetsnära. Våra resultat tas fram för att vara snabbt applicerbara och utveckla processer och produktion. Men används de inte har vi kämpat förgäves.
I min roll som forskare har jag förmånen att träffa både företag och kommuner, där jag får chans att sprida resultat och sammanföra nätverk. Det som ofta slår mig är hur mycket kunskap det finns, men att denna är lokalt framtagen och därför ofta tas fram flera gånger då man inte har kunskap om varandras arbete. Så härligt det hade varit med en nationell plattform för byggforskning som journalister dagligen kan besöka för att snappa det senaste.
Jag tror att för att nå klimatmålen och lyckas med den omställning som krävs av vår bransch måste forskningen spridas och kunna byggas vidare på. Vi har inte tid att upprepa varandras forskning och vi har definitivt inte tid att upprepa misstag som kunnat undvikas om vi haft kunskap om vad forskarna kommit fram till.
Jag önskar att alla ödmjuka forskare får en megafon i julklapp.
Ulla Janson
Universitetslektor, Lunds tekniska högskola, avdelningen för installations- och klimatiseringslära
