VETENSKAPLIG KOMMENTAR: Ökat välbefinnande med bra vårdmiljö
Varför har hygienutrymmenas konstruktion och tillgänglighet för vårt allmänna välbefinnande inte fått något större utrymme i den internationella vårdmiljöforskningen? Här verkar det finnas uppenbara ingångar till ny forskning. Det menar Magnus Olofsson, distriktsläkare och medicine doktor, i en vetenskaplig kommentar.
Att man skulle kunna bota sjukdomar genom att utforma vårdmiljöer på ett särskilt sätt går stick i stäv med skolmedicinska principer. Enligt dessa principer måste man kunna bevisa att en medicinsk behandling påverkar människans biologi. En biologisk påverkan kan ske genom att man tillför kroppen något, till exempel genom att en tablett sväljs, en spray andas in, eller att en vätska strömmar in genom en blodåder.
En påverkan kan också ske genom att man tar bort något från kroppen, till exempel genom åderlåtning, eller att man opererar bort ett organ som har slutat fungera. Det som tillförs kroppen måste inte vara materia, eftersom radioaktiv strålning också kan påverka människans biologi. För andra former av påverkan, exempelvis magnetism, är det emellertid svårt att bevisa någon inverkan på hälsan.
I en nyligen utkommen artikel med titeln ”Exploring the Concept of Healing Spaces” i tidskriften Health Environments Research & Design Journal skriver DuBose att hälsobegreppet behöver vidgas för att göra vårdmiljöforskningen rättvisa. Världshälsoorganisationens (WHO) definition av hälsa gör gällande att hälsa inte enbart innebär avsaknad av sjukdom, utan att det också innebär ett tillstånd av välbefinnande. Inom ämnesområdena vårdmiljö (health facility environment) och miljöpsykologi (environmental psychology) behöver man emellertid utvidga hälsobegreppet ytterligare, från hälsa (health) till helande (healing).
Principerna för helande skiljer sig från annan medicinsk forskning på så sätt att hälsa definieras som ett tillstånd, medan helande behöver betraktas som en process. Helandeprocessen handlar inte i första hand om att få kroppens organ att fungera bättre, utan om att skapa förutsättningar för att göra tillvaron meningsfull och begriplig trots smärta, förlust, isolering och andra umbäranden som följer i sjukdomarnas spår. En intressant iakttagelse i sammanhanget är att helandeprocessen förutsätter att den sjuke tillåts vara aktiv. Om en sjuksal saknar fönster är det uppenbart att den sjuke inte har någon möjlighet att låta sig stimuleras av miljön utanför sjukhuset. Den sjuke blir därmed förhindrad att aktivt bidra till sitt helande genom att vända sig mot fönstret, eller att lyfta blicken.
Två centrala begrepp inom vårdmiljöforskningen är evidensbaserad design (evidence based design, EBD) och optimala helandemiljöer (optimal healing environments, OHE). Begreppen syftar på sambandet eller interaktionen mellan vårdmiljöernas arkitektoniska utformning och möjligheten att delta aktivt i vårdprocessen. I DuBoses artikel har man sammanfattat den existerande litteraturen till ett ramverk som består av fyra komplexa idéer om helande (healing constructs).
De fyra komplexa idéerna handlar om hur den arkitektoniska miljön kan stödja ett helande trots de begränsningar som sjukdomar för med sig: (1) psykologiska (psychological) faktorer för att stödja förmågan att hantera ångest och depression, (2) självförmåga (self efficacy) som rör stöd för att anpassa sig till nya situationer, (3) social förmåga (social) som rör stöd för möjligheten att uppleva och vårda kontakter med andra människor, samt (4) funktionella (functional) faktorer för att stödja förmågan att klara av vardagliga aktiviteter utan hjälp från andra.
Inom ramverket för de fyra komplexa idéerna har man funnit att sju olika arkitektoniska aspekter är av särskilt stor betydelse för att stödja ett helande: (1) enkelrum, (2) icke-abstrakta konstföremål, (3) fönster som vetter mot öster, (4) fönster som vetter mot naturområden, (5) levande inomhusväxter, (6) akustikplattor i taket samt (7) tysta omgivningar. Man kan dock konstatera att vårdmiljöforskningen till stor del baseras på skattningsskalor av hur man har upplevt vården, snarare än på hälsobaserade utfallsmått (medical end-points).
Det är förstås lätt att tycka att vårdmiljöforskningen tenderar att bli väldigt basal ur en svensk synvinkel, eftersom vi har kommit långt i hur vi konstruerar våra vårdmiljöer. Det är ovanligt i Sverige att vårda människor under några längre tidsrymder på något annat än enkelrum, som självfallet är lokaliserade på ett betryggande avstånd från maskinrum och andra bullerkällor. Här måste man dock påminna sig om att man inte behöver gå särskilt långt utanför Sverige för att situationen ska bli en helt annan. En annan reflektion är varför hygienutrymmenas konstruktion och tillgänglighet inte verkar ha fått något större utrymme i den internationella vårdmiljöforskningen. Här verkar det finnas uppenbara ingångar till ny forskning, liksom hur konstruktionen av vanliga bostäder skulle kunna konstrueras för att på bästa sätt bidra till vår hälsa.
