Torrt vatten ger superkyla
Torrt vatten, som ser ut som florsocker, kan användas som köldmedium, enligt en undersökning utförd vid Luleå tekniska universitet.
Torrt vatten ser ut som florsocker trots att det består av alldeles vanligt vatten till 98 procent. Vattendropparna är omgivna av vattenavvisande och mycket små partiklar av kiseldioxid, ungefär som bär som pudras med potatismjöl innan de gräddas i en paj. Kiselpartiklarna håller vattendropparna ifrån varandra så att de inte flyter samman till ett sammanhängande vattenflöde. De bildar istället något som beskrivs som ett fluffigt pulver, men som ändå flyter trögt.
Möjligheten att framställa torrt vatten upptäcktes redan på 1960-talet men det har inte kommit till användning. Det ville professor Bo Nordell vid Luleå tekniska universitet ändra på och gav en student, Jakob Bomhard, i uppdrag att titta närmare på möjligheterna. Bland annat undersökte Jakob Bomhard möjligheten att använda vattnet som köldmedium. Det bevarar nämligen sin trögt flytande form även vid mycket låga temperaturer.
En egenskap som mätts upp är om det är tillräckligt flytande för att pumpas. Efter mätningar av viskositet blev svaret blev ja.
– Det går att pumpa vid så låg temperatur som minus 196 grader, berättar Bo Nordell.
Till skillnad från vanligt vatten så expanderar det inte heller när det fryser och spränger därför inga rör.
– Det kan alltså fungera som köldmedium, sammanfattar Bo Nordell.
Eftersom det torra vattnet kan bli mycket kallt och ändå fortsätta att flyta, så räcker det med en liten mängd för att kyla. Det kan till exempel ersätta glykol i vissa fall. Det torra vattnet producerades i ett laboratorium vid Luleå universitet genom att vatten blandades med kommersiellt tillgänglig kiseldioxid i en vanlig mixer. Undersökningen från Luleå, som rapporterats i en master-uppsats med titeln Dry Water visar också att vattnet skulle kunna användas för att lagra gas.
Jakob Bomhard var utbytesstudent i Luleå och har flyttat tillbaka till Tyskland för att fortsätta sina studier. Han har inte gått att nå för en kommentar.
Kerstin Lundell, Energi & Miljö nr 10 2011 sid 9
