Magnus Olofsson. Foto: Jennie Lindberg

Studie om partikelfilter lämnar frågor utan svar

Vetenskaplig kommentar.

I en vetenskaplig artikel från 2018 – ”Combined use of an electrostatic precipitator and a high-efficiency particulate air filter in building ventilation systems: Effects on cardiorespiratory health indicators in healthy adults” – redogör forskaren Day för sambandet mellan kvaliteten på inomhusluften och risken för hjärtsjukdomar. Magnus Olofsson, medicine doktor, har läst.

Undersökningen genomfördes i den kinesiska staden Changsha i den centralt belägna provinsen Hunan, där halterna av skadliga partiklar i luften kraftigt överstiger WHO:s gränsvärden. Day undersökte och tog blodprover från 86 kontorsarbetare, som utsattes för en försämring av inomhusluften på sina arbetsplatser då kontorsbyggnadernas partikelfilter stängdes av.

Under en månad stängde man av partikelfiltren i olika kombinationer: För två undersökningsgrupper stängde man av ESP-filtren (Electro-Static Precipitator) och för en undersökningsgrupp stängde man av Hepafiltren (High-Efficiency Particulate Air). Man kunde inte se några avgörande skillnader i gruppernas provresultat trots att halterna av partiklar med liten diameter (PM2.5) ökade kraftigt i inomhusluften.

Studien var experimentell, vilket innebär att man – istället för att passivt avvakta ett förlopp – aktivt ändrar en omständighet som man misstänker har betydelse för utfallet. När man gör experimentella studier inom medicinvetenskapen är det vanligt att man skapar en konstgjord premiss för att dela in försökspersoner i olika grupper (allocation). Ett exempel är när man utvärderar nya läkemedel. Man delar då in försökspersonerna i två grupper och låter den ena gruppen få ett studieläkemedel och den andra ett verkningslöst läkemedel (”sockerpiller”).

Märkligt nog utmärker sig ämnesområdet luftföroreningar (air pollution) gentemot andra medicinska ämnesområden i frågor om forskningsetik, eftersom det inte är ovanligt att forskarna har en något oklar relation till försökspersonerna och att forskarna ibland rekryterar försökspersonerna ur samhällets svaga grupper. Ytterligare en tendens är att forskarna – istället för att anstränga sig för att skapa en fullständig transparens i fråga om hur försökspersonerna rekryterades och på vilka sätt de kan sägas vara socialt utsatta – lämnar diffusa redogörelser.

Försökspersoners villighet att delta i medicinska studier varierar stort mellan olika sammanhang. En tumregel är att villigheten är högre bland människor som är äldre och ofta har kontakt med sjukvården, medan den är lägre bland människor som är yngre och sällan har kontakt med sjukvården. I Days studie har man inte förklarat hur man kunde rekrytera unga och friska kontorsarbetare utan bortfall (under förutsättning att de tillfrågade hade en helt obunden relation till forskarna, borde statistiskt sett mer än hälften ha tackat nej). Vidare beskriver inte Day de kinesiska kontorsarbetarnas socioekonomiska situation trots att många borde ha varit socialt utsatta när de bodde i sovsalar och saknade fast bostad.

Att använda biomarkörer i medicinska studier är inte heller etiskt oproblematiskt. Biomarkörer är en övergripande term för analyser som utförs på blod eller andra kroppsvätskor och som kan omsättas till ett risktal för att drabbas av sjukdomar. Vanligen måste forskarna motivera vartenda ett av de prover som tas i en studie och förbinda sig att inte göra några slentrianmässiga mätningar. Också något så lättillgängligt som att mäta försökspersonernas längd och vikt måste motiveras med sitt vetenskapliga värde, alltså om längden och vikten skulle kunna påverka studiens utgång. I motsats till detta verkar det dock vara tillåtet att analysera ett mycket stort antal biomarkörer och att – istället för att motivera
varje enskild biomarkör – redovisa dem översiktligt som ett slags riskprofil.

I Days studie drog man slutsatsen att inomhusluften bör ha blivit mer skadlig när partikelfiltren stängdes av, men att man inte kunde kvantifiera eller profilera hälsoriskerna med hjälp av biomarkörer. Ämnesområdet luftföroreningar är självfallet
angeläget, men studien lämnar viktiga frågor obesvarade. Ett tänkbart skäl till de etiska oklarheterna är att studien ingår som en del i en större undersökning, där det primära målet var att mäta de skadliga effekterna av markozon (i en omfattande studie kan de etiska aspekterna variera mellan olika frågeställningar). Day redovisar sina resultat för markozonstudien i en annan artikel: ”Association of Ozone Exposure With Cardiorespiratory Pathophysiologic Mechanisms in Healthy Adults” i tidskriften Jama från 2017.

Medicinsk forskning som kan generaliseras till stora grupper av människor, och som därigenom får en hög samhällspolitisk angelägenhetsgrad, ska vara etiskt robust och det borde inte få finnas något utrymme för att hålla en låg profil i frågor om rekrytering och social utsatthet. Man har rätt att vänta sig att forskare som skriver om skadlig miljöexponering aktivt ställer sig på de utsattas sida – ”humanizing the dehumanized".

Magnus Olofsson