Foto: Betonmast

REPORTAGE: Kyla året runt med koldioxid

NYHETSREPORTAGE.

Tiotusentals kvadratmeter som håller minus fyra grader Celsius hela året – byggt med en höjdskillnad på 90 meter. Experterna bakom den norska inomhusskidanläggningen Snø tror att lösningarna är både ekonomiska och miljövänliga. Skidhallen kyls med koldioxid. Överskottsvärmen tillförs †järrvärmenätet.

Klimatförändringar, mildväder eller ojämna väderförhållanden – många har skämtat om att de stora vintersportevenemangen bör placeras inomhus. Nu är det skämtet ett steg närmare allvar. Norges första inomhusskidanläggning står snart färdig precis utanför Oslo.
– Vi menar att det är världens häftigaste inomhusskidanläggning, säger projektledare Erlend Nicolaisen från byggföretaget Betonmast. Snø, som anläggningen i Lørenskog helt enkelt har döpts till, har också kallats världens största. Men eftersom det finns flera företag i världen som bygger stort, är det kanske bäst att undvika den beteckningen. – Vi utvecklade detta i samarbete med kunden i över två år innan vi tecknade kontrakt. Vi kände oss nämligen aldrig riktigt säkra på att det skulle bli något av projektet, säger Erlend Nicolaisen.

Men detta tvivel är borta sedan länge. Nu finns en skidanläggning med två 500 meter långa alpina backar med olika svårighetsgrader och 90 meters höjdskillnad. Dessutom finns det en backe för nybörjare – och under taket finns 1 000 meter längdspår, fem meter brett, med möjlighet till 1 000 meter extra på marken. Det finns nästan lika många sätt att lösa kylningen som det finns skidhallar runt om i världen. – Vi har inriktat oss på en teknik med koldioxidkylning och att all kylning är i taket, och sedan etablerar vi permafrost i marken, förklarar Erik Andresen, teknisk koordinator på ED Project.

Erik Andresen har förstås varit på besök i andra skidhallar. Till exempel i det mycket omtalade Ski Dubai – inne i ett av Dubais största köpcenter – som är byggd på byggnadsställningar. Snø är byggd direkt på marken. Det erbjuder andra möjligheter, men det betyder också att värme kommer från undersidan. Speciellt på sommaren, naturligt nog, när marken under är varmare. – Vi har lagt ut membran för att förhindra uppvärmning underifrån, säger Øyvind Lindkjenn, projektledare på Carrier Refrigeration. Carrier har här ett ganska ovanligt kyljobb. Permafrost kommer inte av sig själv. Snön isolerar nämligen. Och då gäller det att hitta rätt korsbefruktning mellan mark, kyla och snö.

– Vi har baserat tekniken på det värsta tänkbara scenariot, med långa perioder varmt väder på sommaren. Det är den lätta snön som isolerar, men här blir den mer hårdpackad. Vi har beräknat en meter snödjup med lös snö, men det blir det aldrig, konstaterar Øyvind Lindkjenn. Erlend Nicolaisen talar om hur byggnadens täthet är viktigare än klassisk isolering. För att få rätt temperatur krävs mindre energi än i ett bostadshus med liknande dimensioner. Med minus fyra grader Celsius inomhus kommer temperaturen i skidhallen närmare den genomsnittliga utomhustemperaturen under året. När snö ska produceras kan temperaturen sänkas till minus tolv.

Skidanläggningen får en energicentral på 450 kvadratmeter, medan all infrastruktur för klimat, elektricitet och IT inne i hallen ligger längs en gångbro under taket.
– I ett tidigt skede tänkte vi ha kylmaskiner längs väggarna, men det skulle ha lett till en väldig mängd rör, och så hade vi även varit tvungna att ha tillgång till maskinerna från marken. I andra skidhallar är det ofta nödvändigt att klättra runt för att nå allt, säger Erlend Nicolaisen. – Här har vi 28 förångare fördelade på 14 på varje sida av gångbron, säger Øyvind Lindkjenn. Inte alla är överens om att Norge behöver den här typen av skidanläggning. Men:
– När vi nu bygger, gör vi det energieffektivt. Och det har aldrig byggts en koldioxidanläggning av den här storleken med den här höjdskillnaden tidigare, säger Hanna Risnes från Ing P Nome, som är vvs-rådgivare för projektet.

Skidanläggningen Snø på 32 000 kvadratmeter är ansluten till en ”varm zon” – en byggnad med 13 000 kvadratmeter butiker, restauranger och kontor på sju plan. – Högspänningskraft kommer in genom den varma zonen och sedan går 2 000 kW upp till energicentralen i skidanläggningen. Där finns tre kylmaskiner. Två av dem är till skidhallen och direktexpansionssystemet, säger Øyvind Lindkjenn. – Det som är lite speciellt är att vi använder värmen för att tina upp förångarna istället för att bara kasta värmen mot taket. Sedan värmeväxlar vi med Akershus Energi, överskottsvärmen tillförs fjärrvärmenätet. Om vi ändå måste låta värmen gå till väders finns det alltså tre kylmaskiner på taket. Men det finns ett grönt perspektiv på energiberäkningen, fortsätter Øyvind Lindkjenn.
– Akershus Energi menar att de kan återvinna 1 500 kW. Med en ammoniakanläggning skulle vi inte haft den möjligheten, och då hade det även gått åt väldigt mycket kraft till att tina upp, säger Erlend Nicolaisen, som tycker att den lösning som används är både miljömässig och ekonomisk.

Byggprocessen är ett kapitel för sig själv. De flesta byggprojekt har ett golv, det vill säga det finns något platt att stå på för att bygga ett golv. Här bygger man i en backe med 90 meters höjdskillnad. Stora delar av byggnaden ligger inom säkerhetszonen för norska Statnetts högspänningsledning. Fasaderna lutar inåt, stålkonstruktionerna följer marken nedåt och följaktligen finns det inte en enda pelare som är lika. På vissa ställen har det inte varit möjligt att ta upp fasadelement utan helikopter.
– Med tunga kranar och hissar i sluttande terräng kan man inte sticka under stol med att det har varit extrema risker när det gäller hälsa, miljö och säkerhet. Vi har använt grävmaskiner på heltid enbart för att gräva lyftplatser, och vägarna är så branta att vi har bogserat lastbilarna med hjullastare, berättar Erlend Nicolaisen.

Fundamenten till skidanläggningen är generellt 15 meter långa, ner till berget. Men för att skidproffsen ska få en tillräckligt brant backe måste det skjutas till tio meter på vissa ställen. En bäck som går under byggnaden läggs i rör. Eftersom byggnaden ska se ut som en glaciär talades det inledningsvis om att låta bäcken strömma uppe på taket av anläggningen – men faran för isbildning innebar att det inte var någon bra lösning. Men oavsett:
– Detta är ett spännande projekt att vara med på, och det visar hur långt koldioxid har kommit som köldmedel, säger Øyvind Lindkjenn och Hanna Risnes.

Text: Georg Mathisen