Foto: Jennie Lindberg

Legionärssjuka kopplas till antibiotikaresistens

VETENSKAPLIG KOMMENTAR.

Vid vissa fall av legionärssjuka har man funnit att patienten har varit behandlingsresistent. Med anledning av att problemen med antibiotikaresistens ökar i hela världen, har man goda skäl att misstänka att fall av behandlingsresistent legionärssjuka beror på antibiotikaresistens. Magnus Olofsson, medicine doktor, reder ut.

Anledningen till varför det behövs två olika termer, behandlingsresistens och antibiotikaresistens, är att behandlingsresistens enbart betecknar utfallet (att patienten inte tillfrisknade trots behandling), medan antibiotikaresistens betecknar den mikrobiella orsakskedjan – att det är mikroorganismen i sig själv som har förvärvat genetiska egenskaper som gör den okänslig och får kapacitet att fortsätta föröka sig även i närvaro av ett antibiotikum. Legionärssjukebakterien, legionella pneumophila, är svår att utreda med avseende på antibiotikaresistens. En del infektionssjukdomar är svåra eller omöjliga att utreda på grund av att mikroorganismerna i sig själva är alltför komplicerade. Ett vanligt exempel är malaria, vars ändlöst komplicerade mönster för spridning och infektion gör det svårt att isolera och urskilja mekanismer för antibiotikaresistens. I fallet med legionärssjukebakterien är problemet mer koncentrerat till laboratorietekniska svårigheter.

Svårigheten att mäta legionärssjukebakteriens känslighet för antibiotika beror främst på två orsaker:
(1) att bakterierna i naturen förökar sig inne i värdorganismens celler (intracellular growth) och därför är svår att få att växa utanför mänskliga celler i laboratoriet och (2) att de odlingsmedia och näringslösningar som behövs för att få bakterierna att tillväxa i en laboratoriemiljö med nödvändighet innehåller vissa kemiska ämnen som spontant inaktiverar somliga antibiotika (och gör deras aktivitet omätbar).

När det gäller kliniska prover på legionärssjukebakterien, det vill säga prover som tas från sjuka patienter, saknas metoder för att rutinmässigt mäta graden av antibiotikaresistens. I den kliniska vardagen är man istället – i likhet med många andra infektionssjukdomar där mikroorganismen inte kan odlas fram – hänvisad till att leta efter sekundära tecken till infektion. En vanlig indirekt metod är att mäta halterna av kroppsegna antikroppar mot infektionssjukdomen. Tyvärr kan halterna av kroppsegna antikroppar inte ge någon som helst ledtråd om graden av antibiotikaresistens hos den sjukdomsframkallande mikroorganismen.

Däremot är det tekniskt möjligt att mäta antibiotikaresistensen hos legionärssjukebakterien i miljöprover. I den vetenskapliga artikeln ”Assessment of antibiotic susceptibility of Legionella pneumophila isolated from water systems in Poland” som publicerades 2017 i tidskriften Annals of Agricultural and Environmental Medicine beskriver forskaren Sikora ett projekt där man undersökte 28 olika legionella pneumophila-isolat från miljöprover. Isolaten hade säkrats från bland annat sjukhus och hotell, men tyvärr saknas uppgifter i artikeln om exakt vilket slags teknisk utrustning som miljöproverna hämtades ifrån. Man fann att alla isolat utom ett var känsligt för tre viktiga antibiotika, men att det okänsliga isolatet istället uppvisade en nedsatt känslighet för alla tre antibiotika om än i något olika grad. Fyndet tyder på att det finns mekanismer för korsresistens (det vill säga mekanismer som kan minska känsligheten för flera olika antibiotika samtidigt) inom bakteriearten legionella, men att den molekylära orsakskedjan ännu är till stora delar okänd.

Text: Magnus Olofsson