Ulla Janson. Foto: Privat

Krönika: Jorden är för värdefull för att ta ännu mer skit

Krönika.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på avfall. Det är som när man lär sig att läsa; har man väl börjat går det inte att låta bli. Jag ser högar med rivet tegel, såriga betongblock med utstickande armering och deformerade fönster på hög. Eftersom jag åker mycket tåg har jag sett att det är en nationell företeelse och inte bara lokal, konstaterar Ulla Janson.

Väldigt ofta hugger det till i magen när jag tittar ut genom tågfönstret och ser ännu en grävskopa som med kraft spränger sönder en befintlig byggnad. För det har börjat göra fysiskt ont att se hur vi river och demolerar i ena änden och bygger nytt av klimatkrävande material i den andra. Och så gräver vi ner resterna och går nöjt vidare. Ju mer jag tänker på det, desto mer oförklarligt ter det sig.

Att återanvända material måste väl vara en underbar utmaning för oss ingenjörer, eller? Plötsligt har vi ett antal frihetsgrader som minskar, vi tvingas vara kreativa och testa nytt. När en byggnad nyligen skulle uppföras i Nederländerna var uppdraget att rita, konstruera och uppföra byggnaden med hjälp av det material som fanns i en intilliggande byggnad som skulle rivas.

Vilket härligt uppdrag! Ventilationskanaler som plattas till och blir till takmaterial, petflaskor som blir ljudabsorbenter, kopparrör som plattas och flätas till ett vackert fasadmaterial – möjligheterna är oändliga.

Rivningsmaterial är en fantastisk resurs som är utmanande att omvandla till nya coola konstruktioner. Det finns dock risker med att återbruka äldre material i form av miljögifter, kloridinträngning, nedsatt bärighet och andra parametrar. Känner man att den rädslan blir en övermäktig är det tryggt att det finns byggavfall att tillgå. Vi kastar stora mängder fullt funktionsdugligt material rakt ner i containers varje dag. Här har vi full kontroll på innehållet i materialet med hjälp av förteckningar och loggböcker. Och mängden byggavfall gör minst lika ont i magen.

I branschen strävar vi efter att minimera byggavfallet genom optimerade konstruktioner och maximal kontroll i byggprocessen. Men vet ni vad jag har börjat tänka på? Jo, håll i hatten, det går fortfarande att köpa material som både i sig och/eller med sitt emballage inte fysiskt går att återvinna.

Hur ska då avfallet kunna bli noll? Nej, redan vid produktionen av ett material måste det finnas en plan för hur det ska tas om hand efter användning.

Vidare i planering av produktion måste avfallshantering finnas med i första led. Och de som arbetar med inköp måste förstå sin viktiga roll som grindvakt och inte släppa igenom material som saknar tydlig beskrivning för återtag, återbruk eller återvinning. När ett material väl tilllåts komma in på en arbetsplats finns det ingen återvändo – det kommer att skapa en deponirest oavsett hur skarpa avfallsmål projektet har. Det beror inte på dålig hantering på arbetsplatsen, det beror på att någon längre bak i kedjan inte gjort sitt jobb.

Unna dig att tänka lite på avfall du också. Kanske komma på en lönsam lösning för ett använt material när det cirkuleras in i flödet en andra gång? Och en tredje! Vi måste börja förstå att byggmaterial är alltför värdefullt för att grävas ner på en soptipp. Och jorden vi lever på är alldeles för värdefull för att behöva ta emot mera skit.

Ulla Janson
Skanska Teknik, Energigruppen