Foto: Privat

Kärnkraftsfrågan – samhällsdebatt driven av emotioner?

DEBATT.

Svensk kärnkraft har återigen blivit ett samtalsämne. Anledningen är i första hand de planerade nedläggningarna av Ringhals 1 och Ringhals 2, men även tv-serien ”Chernobyls” genomslagskraft. Men har vi råd att sätta klimatambitionerna på spel på grund av att kärnkraft ”verkar” mer riskfyllt än alternativen? Viktor Andersson, Uppsala universitet, tar sig an ämnet.

De flesta svenskar tycks ha en djupt rotad åsikt kring kärnkraften som sedan 1970-talets början har bidragit till att landets elproduktion, utifrån ett globalt perspektiv, har kunnat klassificeras som både mycket pålitlig och med en hög prestanda. Mot bakgrund av detta är det således förhållandevis lätt att förvånas över ny etsrapporter om en förekommande effektbrist i södra Sverige, vilken har kommit att hämma lokal industris utveckling och i det långa loppet även den svenska tillväxten. Den avslutande terminen under masterprogrammet vid Uppsala universitet spenderade jag uteslutande åt att granska svensk energisäkerhet med fokus på kärnkraftens roll för att uppnå nationella och internationella klimatmålsättningar. Studien baserades på internationell forskning, och den bild som sakta men säkert kunde skönjas talar sitt tydliga språk.

I en rapport nyligen presenterad av IEA (International Energy Agency) konstateras det exempelvis att en minskning av kärnkraft i den framtida globala energimixen skulle få stora konsekvenser vad gäller utsikterna att uppnå fastslagna miljömål såväl som för nivåer av energisäkerhet med avseende på elförsörjning. Det har även fastslagits att ett bevarande av den globala kärnkraftsflottan skulle sänka kostnaderna för klimatanpassning och att kärnkraften således kan anses utgöra en form av försäkring mot höga anpassningskostnader. Andra studier som granskat olika klimatscenarion med kolsnåla energi källor konstaterar att endast förnyelsebara energikällor, utan inkluderandet av kärnkraft, inte kommer att räcka till för att möta de förväntade globala energibehoven. Vidare har Vattenfall rapporterat att svensk kärnkraft är den nationella energikälla som har lägst klimat påverkan i den svenska elproduktionen då den endast släpper ut 4,2 gram koldioxidekvivalenter per producerad kWh.

Historiskt sett har den globala elkonsumtionen, i takt med en växande världsbefolkning och höjd levnadsstandard, ständigt ökat. Framgångar i energieffektivisering har givetvis varit av stort värde med avseende på ansvarsfull resursanvändning, däremot kan de inte anses ha bidragit i någon större utsträckning vad gäller minskning av världens totala elanvändning. Utifrån ett globalt perspektiv förväntas elbehovet således att fortsätta öka och Sverige kan svårligen förväntas komma att gå emot denna trend. Ett led i att minska de globala utsläppen utgörs av en pågående elektrifiering av det moderna samhället. En av målsättningarna är bland annat att fordonstrafiken i stor utsträckning ska kunna drivas av andra energikällor än de konventionella. Ett av Sveriges nuvarande klimatmål för att bidra till denna utveckling är att utsläppen från den nationella fordonsflottan ska minska med 70 procent fram till år 2030 ( jämfört med 2010 års nivåer). Det bör noteras att inrikes flygtrafik inte ingår i denna målsättning då denna gren istället faller inom ramarna för European Union Emission Trading System. Nationella uppskattningar tyder på att ytterligare cirka 5 TWh kommer att behöva produceras årligen för att möta transportsektorns efterfrågan på elektricitet. Utöver detta har vissa delar av norra Sverige på senare tid visat sig vara eftertraktade av den globala IT-sektorn eftersom dessa områden lämpar sig väl för konstruktion av datacenter.

Det största av de redan existerande centren i norr utnyttjar ungefär två procent av den svenska industrins årliga elförbrukning. Landets framgångsrika profilering inom detta område, tillsammans med ett ökat elbehov från transportsektorn och övriga sektorer, förväntas komma att öka den nationella konsumtionen av elektricitet med 5–10 TWh fram till år 2030.
För svensk del skulle en total ut - fasning av den nationella kärnkraftsflottan, vilken i dagsläget står för cirka 40 procent av landets totala elproduktion, sannolikt innebära stora utmaningar. Dels är landets kraftnät anpassat för en elproduktion som till stor del utgörs av baskraft från landets kärn- och vattenkraftverk där den senare även framgångsrikt tjänar effektivt som reglerkraft. Att ersätta drygt 60 TWh av stadig elproduktion från kärnkraft med intermittenta energikällor såsom sol- och vindkraft skulle utan tvekan medföra stora kostnader för det svenska samhället. Dels skulle kostnaderna bestå av nödvändiga anpassningar av det svenska kraftnätet, detta för att möjliggöra överföringen av elproduktion i norr till slutkonsumenter i söder. Dessutom skulle dessa utgöras av de lagringskostnader som skulle uppstå då det nationella elbehovet fortfarande behöver mötas de dagar då vinden inte blåser eller solen inte skiner tillräckligt många timmar per dag. Detta förutsätter givetvis att det i praktiken ens är möjligt för Sverige att, i konkurrens med resten av världen, exempelvis införskaffa de litiumbatterier som ofta omnämns som lösning på lagringsproblematiken.

En utfasning skulle dessutom ske samtidigt som ett ökande nationellt elbehov skulle behöva tillgodoses. Detta är en omständighet som skulle kunna visa sig vara problematisk, inte minst utifrån ett industri- och tillväxtperspektiv. Det mest sannolika utfallet av en nationell utfasningslinje är höga ekonomiska kostnader och en minskad nationell energisäkerhet. Inte att förglömma är ju dessutom det faktum att Sveriges klimatavtryck skulle bli högre om kärnkraften fasades ut och endast ersattes med förnyelsebara alternativ i bästa fall eller även delvis av fossila energikällor i sämsta fall.
Den nyligen antagna svenska klimatlagen (SFS 2017:720) fastslår att Sveriges regering ska ”bedriva ett klimatpolitiskt arbete som vilar på vetenskaplig grund och baseras på relevanta tekniska, sociala, ekonomiska och miljömässiga överväganden”. Mot bakgrund av de planerade förändringarna hos det svenska energisystemet är det inte långsökt att fråga sig om detta stycke i lagen efterföljs på ett fullgott sätt. I debatten om den svenska kärnkraftens vara eller icke vara omnämns ofta säkerhetsriskerna med att bevara den nationella kärnkraftsflottan. Människors tveksamhet inför just denna energikälla kan anses vara fullt förståelig om den uteslutande baseras på information som under åratal inhämtas via olika former av medial populärkultur. Det kan dock antas att om kärnenergins inkludering i nationell (såväl som global) energimix istället skulle utvärderas utifrån en vetenskaplig grund skulle sannolikt en eventuell oro vara betydligt mindre.

20 år efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl presenterade exempelvis FN en rapport där konsekvenserna av denna händelse noggrant analyserades. Där konstaterades att endast 43 människor kunde bevisas ha avlidit på grund av det radioaktiva nedfallet (eventuellt har detta antal i dagsläget stigit något). I kontrast till denna siffra avlider cirka en miljon människor runt om i världen årligen på grund av luftföroreningar (orsakade av förbränning av fossila bränslen, biomassa och avfall). Mot bakgrund av detta kan det svårligen påstås att kärnkraft skulle vara en farligare energikälla än många andra alternativ, snarare är motsatsen närmare sanningen. Sett till de ”uteblivna luftföroreningar” som blivit resultatet av elproduktion från kärnenergi istället för exempelvis kolkraft beräknas det globala användandet av kärnkraft mellan åren 1971 och 2009 ha förhindrat cirka 1,84 miljoner människors förtidiga död.

Svensk elproduktion är i dagsläget 98 procent fossilfri. I en tid präglad av antropogena klimatförändringars ständiga närvaro är det få andra länder som kan konstatera detsamma. Även om det är en lång väg kvar till det svenska slutmålet med nettonollutsläpp år 2045 är detta en mycket positiv situation då det skapar goda förutsättningar för Sverige att kunna nå uppsatta klimatmål. I dagsläget finns det således inte någon egentlig grund för en nationell avveckling av den svenska kärnkraften, vare sig med avseende på energisäkerhet eller ur ett klimatperspektiv. Tysklands pågående utfasning av sin kärnkraftsflotta leder för närvarande till större klimatavtryck då energibehovet i stor utsträckning kommer att mötas med nationella koltillgångar och även importerad naturgas. Istället för att såga av den pålitliga gren som den tidigare svenska elproduktionen länge har utgjort bör Sverige kanske istället satsa på att stärka den nuvarande elproduktionen för att på så sätt kunna exportera kolsnål och leveranssäker elektricitet till andra europeiska länder som har svårt att ställa om och framgångsrikt klimatanpassa sig.

Svensk kärnkraft kommer kanske alltid att utgöra en evig samhällsdebatt, men frågan är nödvändig att ställa sig: Har vi, med bara drygt tio år kvar innan en världsomfattande klimatomställning måste realiseras, verkligen råd att sätta nationella och internationella klimatambitioner på spel enbart på grund av att kärnkraft ”verkar mer riskfyllt” än alternativen?

Text: Viktor Andersson, Uppsala Universitet