Hur blir hosta och nys smittförande?

VETENSKAPLIG KOMMENTAR.

På vilket sätt leder hostningar och nysningar till att luften och föremål i miljön blir smittförande när de exponeras för biologiskt material? Magnus Olofsson, medicine doktor, har läst två nya rapporter.

I ett brev till den vetenskapliga tidskriften Journal of the American Medical Association med titeln ”Turbulent Gas Clouds and Respiratory Pathogen Emissions” skriver forskaren Bourouiba om att moderna kunskaper om gasdynamik leder till andra slutsatser om smittsamheten hos luftburna partiklar jämfört med traditionell medicinsk vetenskap.
I laboratoriet har man visat att smittförande partiklar som bundits till biologiskt material (till exempel saliv) och som har satts i rörelse (till exempel genom nysning) kan färdas längre sträckor än man tidigare har trott. Förklaringen kallas ”cloud trapping”. Fenomenet innebär att partiklar håller sig luftburna under längre tider i rörliga gasmoln jämfört med stillastående gaser. Rekommendationen om ett säkerhetsavstånd på två meter vid misstänkt covid-19-virussjukdom verkar därför otillräcklig. Samtidigt är det svårt att inte kontaminera normalstora rum på sjukhus, kontor och bostäder om en sjuk person vistas i dem. Som ytterligare stöd för detta finns data från kinesiska sjukhus, där man har funnit spår av covid-19-virus i ventilationen.

Bourouiba skriver vidare att vår kunskap om smittspridning ofta baseras på extremt föråldrade undersökningar. Inom vården använder man fortfarande modeller för smittspridning i luften som baseras på att partiklarnas storlek: att större partiklar (droppar) färdas korta sträckor, medan mindre partiklar (aerosol) färdas längre sträckor. Dessa modeller kan spåras tillbaka till undersökningar som gjordes på tuberkulospatienter för över 80 år sedan.
I läroböcker i infektionsmedicin nämner man ofta mässling som exempel på en sjukdom som smittar genom droppar, det vill säga man måste komma i beröring med den sjuke för att bli smittad. Som exempel på en sjukdom som smittar genom aerosol nämner man ofta influensa. Anledningen till att man använder dessa föråldrade och förenklade modeller istället för moderna testresultat beror rimligen på att det är mycket svårt att mäta smittsamheten hos luftburna partiklar. Ännu svårare blir det för virussjukdomarna, eftersom virus är ett slags mellanting mellan levande och död materia som inte kan odlas på vanliga odlingsplattor.

I artikeln ”Aerosol and Surface Stability of Sars-CoV-2 as Compared with Sars-CoV-1” som har publicerats i den vetenskapliga tidskriften New England Journal of Medicine skriver forskaren van Doremalen om moderna experiment för att mäta den biologiska aktiviteten hos virus som har sprayats i luften och på ytor av olika material. Genom mätmetoden 50 percent tissue- culture infectious dose (TCID50) har man uppskattat halveringstiden hos den biologiska aktiviteten av covid-19-viruset till en timme i luft, fem timmar på stålytor och sex timmar på plastytor. Resultaten är förstås mycket svårtolkade, eftersom många andra variabler har betydelse för smittorisken än viruspartiklarnas halveringstid, som till exempel hur stor dos som är tillräcklig för att infektera en människa.

Foto: Jennie Lindberg

Annons