Taket är nått på nationalmuseum

Nyrenoverade Nationalmuseum ska vara ett museum i världsklass, som kan låna in de allra känsligaste konstverken. Men att klämma in installationsteknik värdig en läkemedelsindustri i en kulturskyddad byggnad från 1866 är inte det lättaste.

Nationalmuseums huvudentré blockeras av en byggnadsställning. Resten av fasaden ser nytvättad ut, guldbokstäverna glänser i den sneda vintersolen och de djupa skuggorna ger liv åt Tessin den yngre och Ehrenstral, som står i varsin nisch. Det är en kylig dag i januari, och nio månader återstår innan dörrarna ska öppnas för allmänheten.
Men någon är faktiskt på väg in genom entrén: en tre meter hög marmorskulptur skjuts försiktigt fram på medar av metall, med ett skyddande täcke över huvudet. Vattnet i Stockholms ström glittrar i solljuset, och inflyttningen har börjat – konsten ska återförenas med sitt museum. Byggnaden ska åter befolkas av kända ansikten: såväl målningar av Rembrandt, Roslin och Zorn som modern design.
Och vilket hem de får! Att kliva in i salarna är som att träffa en gammal bekant, som blivit nyförälskad. De senaste årens arbeten i museet har bland annat lett till att en mängd fönster som tidigare var stängda nu har öppnats, och ljuset strömmar in. Måleri på väggar och tak, som var dolt eller slitet, har lyfts fram och konserverats. Utställningsrummen har fått nya, klara färger. Och båda ljusgårdarna öppnar sig återigen, efter det att hörsalen från 1961 rivits.
Det arbete som utförts, och utförs, är svårt att sammanfatta. Installationsutrymmenas totala volym motsvarar 52 stadsbussar, och ingen vet hur många komponenter som ingår. Det sprängdes 1 000 salvor för att ge rum för installationerna under ljusgårdarna. Minidumprar gjorde 20 000 turer genom museet för att få ut allt material. Projektörerna satt ett år tillsammans med arkitekterna för att få ihop konstruktion, teknik och arkitektur. 300 fönster har renoverats och försetts med UV-glas och skyddsgardiner. Och mitt i allt detta det gamla huset, fyllt av begränsningar och överraskningar för alla inblandade.
Hur väl allt kommer att fungera vet man inte helt säkert förrän tidigast ett år efter det att de första besökarna sett entrédörrarna glida upp.

Foto: Jens Lasthein

Läs mer i Energi & Miljö i nr 3-4!