Svår balansgång på gamla museet
På sjusovaredagen den 27 juli 1871 invigdes den så kallade sammanbindningsbanan mellan Södra Station och Norra Station i Stockholm. På så sätt knöt man ihop Sveriges norra och södra stambana till en enhet.
Utbyggnaden av järnvägstrafiken i Sverige hade då hållit på ett par decennier. Sammanbindningsbanan sträckte sig bland annat genom en cirka 430 meter lång tunnel i berget på Södermalm. Samtidigt som denna bansträcka började användas öppnades också Stockholms centralstation. Tunneln användes fram till mitten av 1950-talet då en ny togs i bruk.
Tunneln är dragen under Slussen och Stadsmuseet på Söder i Stockholm. Huset – som har formen av ett U – invigdes i slutet av 1600-talet. Innan det blev museum användes det för många ändamål: fängelse, punschfabrik, skola, kyrkor, teater, tvättstuga, tillverkning av likkistor, försäljning av gödsel, bostäder och krog. Delar av huset är också tillbyggda under årens lopp.
Tunneln – som sedan den nya järnvägstunneln togs i bruk i mitten av 1900-talet stått tom – används i dag delvis som vvs-lager när museet byggs om. Där nere i djupet lagras kanaler och andra stora vvs-produkter som inte får plats någon annanstans på det trånga och svåråtkomliga museiområdet. Ombyggnaden är motiverad med att museet ska kunna ta emot fler besökare och motsvara moderna krav på museibesök, liksom önskemål om större publika ytor, mer funktionella utställningsytor, tillgänglighetsanpassningar och förbättrad miljö för både personal och utställningsföremål.
Jan Nordström hos WSP är uppdragsledare och ansvarig för värme- och sanitetsinstallationerna vid ombyggnaden av Stadsmuseet. Han konstaterar – där vi sitter i en slamrig lunchlokal bredvid Stadsmuseet – att ”krångelnivån” på ombyggnaden av Stadsmuseet är 9,5 på en tiogradig skala, trots att man haft ett hyfsat ritningsunderlag att förlita sig på.
Läs mer i Energi & Miljö nr 2/2018.
