Nationalmuseums inneklimat en evig fråga
Teknikhistoria: Hur ett stabilt museiklimat ska kunna skapas blir en av de viktigaste frågorna i den kommande renoveringen av Nationalmuseum. När Nationalmuseum byggdes uppfattades det som mycket viktigt att museet kunde värmas men också att värmen inte fick skada byggnaden eller samlingarna.
Nationalmuseum, som invigdes 1866, skulle ha ”ett för vårt klimat alldeles passande byggnadssätt, icke öfverdrifvet prydligt och kostsamt”. [1] Staten önskade en byggnad som var enkel och inte överdrivet kostsam, men som också var anpassad till ett nordiskt klimat.
Fredrik Sander har i sin ingående skildring av Nationalmuseibygget från 1866 diskuterat valet av värmesystem. För honom var det viktigt att Nationalmuseum inte blev ”endast ett sommartempel, som främlingarne vid flyktiga besök hos oss kunna beundra, utan en boning för de sköna konsterna, der vi kunna trifvas lika året om, der vi kunna uppehålla oss och studera äfven under nordens långa och kalla vinter.” [2] Om byggnaden inte kunde värmas under vinterhalvåret skulle museet bli otillgängligt för huvudstadens befolkning.
Centralvärme i form av överhettat vatten var sofistikerat för sin tid. Ledningen installerades av firma Johannes Haag i Augsburg. De sex murade ugnarna eldades med en blandning av ved, koks och stenkol dagtid, men släcktes ner på eftermiddagen och fick sedan svalna till nästa morgon. I anslutning till varje ugn fanns ett bränsleförråd. Uppvärmningen var mycket enkel: värmeledningen passerade genom ugnens eldhärd i form av en spiral. Vattnet värmdes när det passerade elden. En nackdel med systemet var att dessa spiraler slets hårt av den intensiva hettan. Om en läcka uppstod och vattnet rann ut ur systemet blev ledningen snabbt överhettad.
Vi har goda uppgifter om bränsleförbrukningen från de första vintrarna genom att mätningar som utfördes av tillverkaren finns bevarade. [3] Eldningen började i oktober och pågick till slutet av april. Mitt i vintern förbrukades cirka 4 000 liter stenkol i månaden, och då tycks man ha nått en genomsnittlig inomhustemperatur på åtta grader.
De många och stora fönstren på väggar och i taket skulle komma att ge upphov till mängder av kondensvatten varje natt. Zinkrännor hade från början byggts in under vestibulens övre fönster och under lanterninerna. För belysning var man helt beroende av dagsljuset. Man fick noggrant övervaka väderleken. Om kyla plötsligt övergick i töväder kunde stora mängder vatten behöva avledas snabbt. Kondensbehållare placerades under fönstren och lanterninerna men de dessa kom att kräva ständig passning. Under en enda natt kunde närmare 1 000 liter behöva bäras bort. Om kärlen blev överfulla rann överskottet ut på golven och skapade översvämning.
Redan 1863 hade man börjat planera för att ta vinden i bruk som tavelförråd, och därför behövde där läggas ett riktigt golv istället för det öppna bjälklag som först låg där. På översta våningen byggdes vertikala värmerör in i två träskåp. Värmespiraler kläddes också in med marmorskivor som var två alnar långa och en aln breda. Marmorskivans roll var antagligen att styra bort luftströmmen från väggen. Carl Bolinder ritade av kaminerna (figur 2) och sa att det inte skulle vara något problem med luftströmmen om de täcktes över med en marmorskiva.
Ombyggnad ökade ytorna
Intendenten Richard Berghs ombyggnad av Nationalmuseum 1914-15 syftade till att öka hängningsytor, åstadkomma större arbetsytor och även att öka magasinsvolymen. Ombyggnaden innebar att fler rum behövde värmas upp och värmeledningen förlängas.
Klimatförhållandena drabbade särskilt de medeltida träföremålen. Det fanns gott om erfarenheter av de synliga skador som orsakades på trä av allt för torr luft. För att minimera skadorna hade man börjat fönstervädra dagligen och även sänka temperaturen i den värmeledning som gick genom pelarsalen där de flesta träföremålen förvarades. Åtgärderna hade emellertid inte varit tillfredsställande eftersom man inte hade lyckats sänka temperaturen till mindre än 13 grader och i allmänhet inte mindre än till 14 grader. En annan åtgärd som gjordes var att placera avdunstningsskålar i salen.
Ny värmeanläggning
En ny och modern värmeledning skulle möjliggöra längre öppettider och åstadkomma ett mer stabilt klimat för inventarierna. Vad som behövdes var en ny värmeledning, mekanisk ventilation och belysning, det vill säga elektrifiering. Elektricitet behövdes också för att hålla lokalerna rena med dammsugare. [4]
Ingenjören Hugo Theorell fick i uppdrag att utforma värmeledningen. Han ville först sätta in elementgrupper i nischer på salarnas långsidor, men museiledningen ansåg att det inte var en estetiskt acceptabel lösning. Det var också viktigt att få större hängningsytor. Därför antogs ett alternativ som utredarna tidigare hade kritiserat, nämligen varmkammare med cirkulationsluft. Det hade inte setts som ett hygieniskt optimalt alternativ. Hugo Theorell var tvungen att se både till trivseln för de som vistades i lokalerna, samlingarnas bevarande och att installationerna inte verkade störande. Det handlade om att göra en avvägning mellan bevarande-, komfort- och gestaltningsmål.
Uppvärmningen av rum längs ytterväggarna skulle huvudsakligen ske med radiatorer under fönstren. I vestibulen och gallerierna fick inga synliga radiatorer finnas och därför värmdes dessa rum upp med cirkulationsluft. Värmeapparater belägna högre upp i byggnaden sög sval luft från de nedre salarna genom nyupptagna kanaler i murarna, filtrerade luften och värmde den. En ”kraftig central tillförsel av uppvärmd luft utifrån” blev ett nytt inslag. [5] Luckor placerades i yttertaket för att släppa ut förbrukad luft.
Den kraftiga tillförseln av luft utifrån gjorde luften inne mycket torr vintertid. Efter ungefär ett halvår med den nya anläggningen anmärkte museet för Byggnadsstyrelsen på att särskilt pannåerna i den holländska samlingen hade börjat drabbas av sprickbildning.[6] Under den gångna vintern hade luftfuktigheten blivit lägre än tidigare vintrar. År 1932 installerade Theorells firma därför en befuktningsanläggning av tilluften. [7] Nationalmuseum var det första museum i Sverige som försågs med denna teknik.
Ett museiklimat definieras
På 1950-talet kompletterades anläggningen dels med befuktningsanordningar på varje enskilt värmeaggregat, dels med portabla luftfuktare som skulle användas i möbelutställningen på andra våningen. Hösten 1955 sattes befuktningsanläggningar in i tre salar på andra våningen. Anledningen var en planerad Rembrandtutställning. För att målningar skulle kunna lånas in krävdes att fuktighetshalten kunde hållas vid en ”tillfredsställande halt”. Under sent 1960-tal togs ytterligare steg mot en fullständig automatisering i och med att kraven på det klimat som samlingarna ställdes ut i skärptes. Vid inlåning av verk behövde man kunna garantera den utlånande institutionen att luftfuktigheten hölls stabil, men det gick alltså inte.
Frågan om luftens fuktighet i salarna återkom 1968 då utställningen ”Konstskatter från Dresden” skulle produceras med hjälp av inlånade konstverk. Precis som 1955 handlade det om att upprätta ett stadigare och fuktigare inneklimat för att tillfredsställa de högre krav som utlånande museer hade börjat ställa. I själva verket borde luftfuktigheten ha svängt kraftigt under olika tider på året. Det var inte befuktningsanläggningen som fungerade felaktigt utan otätheter i byggnaden som medförde problem med att hålla en jämn luftfuktighet.
Luftföroreningar från bilismen
I mitten av 1960-talet började konservatorer vid Nationalmuseum uppmärksamma luftföroreningarnas inverkan på samlingarna, och särskilt försurningen. Varken på 1960-talet eller senare har man helt lyckats stänga avgaser från biltrafik ute från byggnaden. Problemet var emellertid att byggnaden inte tillät ett sådant slutet system utan omfattande ombyggnad. Det har heller aldrig kunnat genomföras eftersom byggnaden har stora kulturhistoriska värden som inte får skadas.
Vid Nationalmuseum hade man ännu inte vidtagit några som helst åtgärder för att rena den inkommande luften. Halterna av koloxid, kolväten, kväveoxider och svaveldioxid var obetydligt lägre inne i byggnaden än på gatan utanför. [8] Det berodde på 1800-talsbyggnadens konstruktion för självventilation: luften fördes in via trapphuset, dörrar och fönster, värmdes och steg upp genom byggnaden för att lämna den via lanterniner högst upp. Ett undertryck rådde i byggnaden som innebar att den fungerade som ett stort filter som drog till sig föroreningar.
I utställningen Hur blir det med Blasieholmsleden? som visades på Nationalmuseum 1976 visades ett avskräckande fotomontage av byggnaden med enorma luftkanaler som gick genom gallerierna och dörröppningar som var glasade och försedda med luftslussar. Då, för ungefär trettiofem år sedan, ansågs byggnaden inte tåla luftkonditionering, och det var inte heller något som önskades av museiledningen. Inför den stundande renoveringen blir det viktigt att ta hänsyn till byggnadens egenskaper, men också dess kulturhistoriska värden som i dag är betydande. Till dessa värden borde byggnadens klimathistoria också räknas och tas hänsyn till.
Text Mattias Legnér, docent och lektor i kulturvård Högskolan på Gotland
Energi & Miljö nr 9/12 sid 62-64
Författarens anmärkning
Studien ingår i forskningsprojektet ”Kulturarvet och komforten: frågan om inneklimatet i kulturhistoriska byggnader under 1900-talet” som finansieras av Vetenskapsrådet.
Referenser
- [F. Sander], Sveriges National-Museum. Dess byggnadshistoria, dess arkitektur och samlingar m.m., Stockholm 1866, s. 6.
- Sander, s. 38.
- Följande redogörelse bygger på Överintendentsämbetets arkiv i Riksarkivet.
- M. Legnér, ”On the Early History of Museum Environment Control: Nationalmuseum and Gripsholm Castle in Sweden, 1866-1932”, Studies in Conservation 56(2011), s. 125-137.
- M. Legnér, “För människans väl, eller föremålens? Komfort, bevarande och innemiljö i 1920- och 30-talens museer”, i A. de Ridder & Å. Sandström (red.), Gotländska akademiker tycker… 2010, Visby 2010, s. 45-58.
- Uppgifter i Kungl. Byggnadsstyrelsens arkiv, Intendentsbyrån, i Riksarkivet.
- Meddelanden från Nationalmuseum nr 57. Statens konstsamlingars tillväxt och förvaltning 1932, s. 60.
- Hur blir det med Blasieholmsleden?, Stockholm 1976, s. 6.
- P. Bjurström, ”Nationalmuseum och Blasieholmsleden”, i Nationalmuseum. Byggnaden och dess historia, Stockholm 1976, s. 144.
Figur 2. Carl Bolinders skiss till ett skåp för ”rörkamin” på Nationalmuseums bottenvåning. Källa: Överintendentsämbetet, Riksarkivet.
3 Hur ska Nationalmuseum klimatiseras? Frågan är aktuell, men långt ifrån ny.
Foto: Mattias Legnér
