Mätteknik avslöjar inneluften

Nya, små sensorpaket för mätning av partiklar, ozon och andra föroreningar kan snart göra det enklare att ta reda på vad som rör sig i vår inneluft. Men det gäller att ha koll på vad man mäter.

– Om några år kommer det att finnas färdiga sensorpaket som man kan sätta upp på väggen hemma och mäta formaldehyd, ozon, ammoniak eller annat, berättar Anders Hedström, mätexpert hos Camfil.
Han förutspår att tekniken, som redan finns som prototyp, kommer att ge boende en helt ny insyn i vad som händer i hemmets inneluft vid olika aktiviteter. Om någon tänder ett doftljus, sprutar på sig parfym eller skakar en pläd kommer det att ge tydliga utslag på mätarna. På gott och ont, som med det mesta annat, eftersom mätresultaten förstås måste hanteras rätt.
– Men att mäta inneluften är väldigt viktigt. De instrument som finns i dag har bidragit till en revolutionerande ökning av kunskaperna om innemiljö. Man kan se på kurvor vad som sker, förstå källor och komma på var felen finns, säger Anders Hedström som byggt upp en databas över inomhusmiljöer och partiklar, bland annat föroreningar från heltäckningsmattor.

Heltäckningsmatta bättre än sitt rykte
Mattorna visade sig inte vara så dåliga ur innemiljöperspektiv, om de bara städades regelbundet. Värre är det med nya sängar och hushållsmaskiner som kan avge höga halter av lättflyktiga organiska föreningar, VOC, och ftalater.
– Köp ingen ny madrass och måla inte i nyfödda barns rum! Små barn har mycket mindre blodmängd än vuxna, så farliga ämnen påverkar barnen mer, säger Anders Hedström.
I dagsläget använder han tre olika instrument när han utför sina mätningar: En sensor för massvikt, en för mätning av nanometersmå partiklar och ett lasermätinstrument som kollar distributionen av partiklar. Informationen från de tre instrumenten samlas sedan och presenteras på ett överskådligt sätt i en datormjukvara.
– Vi kan inte bara väga luften längre, utan vi måste också mäta distributionen, alltså räkna antalet partiklar i luften. Om man bara väger luften finns risk att man missar de allra minsta partiklarna som också är de farligaste, säger Anders Hedström.

Svårt definiera ren luft
Målet för en expert på mätning av inneluft är förstås att få se så ren luft som möjligt. Att säga exakt vad som är ”ren luft” är svårt, men Anders Hedström tycker att cirka 4 000 partiklar (större än 0,02 mikrometer) per kubikcentimeter är ett bra riktvärde.
Större förståelse för vad som händer i inneluften kan också påverka lagstiftningen på sikt, tror Anders Hedström. Och om det blir möjligt att införa mer behovsanpassad ventilation kan det bidra till lägre energianvändning i fastigheter. Enbart fläktar står i dagsläget för 35 procent av energianvändningen där.
– Att bara genomföra OVK, som det finns krav på i dag, är som att använda en stenyxa. Det är bra, men det är dags att även börja mäta annat, säger Anders Hedström bestämt.
En annan expert på mätning av ämnen i inneluft är Lars Rosell, miljökemist hos SP Sveriges tekniska forskningsinstitut i Borås. Han välkomnar också nya mätinstrument – särskilt mer avancerade sådana för direktmätning, som inte kräver separat laboratorieanalys.
– Nyligen såg jag på en mässa ett nytt instrument som kan mäta flera saker samtidigt som verkade bra. Men det var en ganska stor låda som vägde 300 kilo, vilket kanske inte är så fältmässigt, säger Lars Rosell.

Se upp med interferenser
Han manar också till försiktighet vid mätningar av flera ämnen samtidigt.
– Man får passa sig för interferenser mellan ämnen i luften. Om man till exempel mäter formaldehyd med ett direktvisande instrument, så gäller det att det inte finns andra aldehyder där som stör, till exempel från en linoleummatta, säger Lars Rosell.
Han menar också att ett stort problem fortfarande är att man inte vet säkert vilka ämnen som är mest relevanta för människans uppfattning av luftkvalitet.

Marie Granmar, Energi & Miljö nr 11/2013 sidan 30-31

 

• FAKTA Dagens metoder
• För mätning av NOx används ofta en mätprinciptyp som kallas chemoluminiscens. Instrumenten väger mellan tio och tjugo kilo. Alternativt mäts NOx med passiva provtagare (även kallade diffusionsprovtagare), det vill säga små ampuller som får hänga uppe under flera dygn och sedan skickas till labb för analys.
• Liknande gäller för ozon, men det har även börjat dyka upp mindre, bärbara mätinstrument för ozonmätning. Då används UV-absorption som mätmetod.
• För formaldehyd används traditionellt en ISO-standardiserad metod med ampuller som fångar upp formaldehyden genom en kemisk reaktion, för en påföljande labbanalys. Direktvisande apparater existerar, men är troligen inte tillräckligt känsliga för de låga nivåer som förekommer inomhus (0,01-0,04 ppm).
• För VOC används olika adsorbenter, som Tenax, för anrikning på plats med efterföljande analys på labb. Även här finns en ISO-metod, i 16 000-serien.
• För mikroorganismer är det vanligt med mikroskopering av byggmaterial och fuktmätningar. Mätningar av partikulärt ”mögel”, som sporer i luften, görs mer sällan eftersom sporer bara sprids om det finns ytliga skador.   File #28209522 Foto: Istockphoto
• Damm och partiklar mäts vanligen gravimetriskt, det vill säga i massa per kubikmeter, i arbetsmiljö och utomhus. Detta görs med filter som vägs före och efter provtagning.
• I renrum, operationsrum och liknande undersöks antalet partiklar per volymenhet. För detta finns både stora och små direktvisande optiska partikelmätare.
•  FAKTA Metoder på gång
  Främst är det nya instrument för mätning av partiklar och allmän ”luftkvalitet” i andra termer än koldioxid som är på frammarsch. Exempel på ämnen som mäts är kolmonoxid och aldehyder.
  På marknaden finns även olika instrument som omvandlar mätningar av antal partiklar till massa per kubikmeter, genom att anta dammets densitet. Begreppen PM10, PM2,5 eller PM1 används då för att ange mängden partiklar eller damm.