Leder Sveriges besparingsmål till ökad energianvändning?
Enligt EU:s Energitjänstedirektiv skall energibesparingen vara 9 % mellan åren 2008 och 2016 (Artikel 4 moment 1). Enligt samma direktiv skall det nationella målet uttryckas i absoluta termer, d.v.s. GWh eller liknande (Bilaga 1 punkt 2). Med denna princip skulle man mellan 2005 och 2020 spara (minska) energianvändningen med 20 %.
Dock skulle man kompenseras för de ökningar i energianvändningen som betingas av s.k. ökad aktivitet. Länderna skulle alltså inte få tillgodoräkna sig de förändringar som sker i t.ex. industristruktur, autonom intensitetsförbättring eller av redan fattade beslut. Besparingarna skulle vara en följd av ytterligare nya åtgärder. Allt illustrerat i en figur från EU:s Energy Efficiency Action Plan, se bild nedan. Principen är inte helt lätt, men inte obegriplig och definitivt försvarbar givet att potentialen uppskattas till 20-30 % även med konservativa bedömningar.
Så därför är det svårt att begripa vad som hänt när detta skulle översättas till svensk energiproposition där det heter (i avsnitt 9.2): ”Regeringen anser att målet bör ha en annan konstruktion än vad som anges i energitjänstedirektivet för att bättre motsvara målsättningarna i den svenska energipolitiken.” och formuleras som ”Målet uttrycks som ett sektorsövergripande mål om minskad energiintensitet om 20 procent mellan 2008 och 2020.”
Målet uttrycks alltså inte i absoluta fysiska termer som var avsett och därmed uppstår också frågan. Om intensiteten (Energi per krona) rensas som EU:s plan förutsätter så blir minskningen av storleksordningen 14 % (1,005^12-0,2) om man räknar som i figuren nedan. Om man inte rensar så blir det en ökning med c:a 11 % (1,023^12-0,2)! 
