Koldioxid – indikator eller gränsvärde?
Regeln om 1 000 ppm koldioxid som indikator på luftkvalitet i personbelastade rum infördes 1994. Många hälsade ett lätt mätbart värde med välvilja. Andra såg risker – skulle detta vilseleda, missuppfattas och övertolkas? Nu, efter snart 30 år, finns anledning till återblick och reflektion kring hantering av denna ventilationsregel.
Arbetarskyddsstyrelsen aviserade nya ventilationsregler i april 1993. Budskapet var tydligt: Landets ventilationssystem var undermåliga, folkhälsan hotad och en allergiepidemi var nära. Byggnader behövde högre luftväxling och större ventilationsaggregat. Den stora nyheten var 1 000 ppm koldioxid.
Ulf Rengholt på VVS Tekniska Föreningen hade stora innemiljökunskaper, och han motsatte sig CO2-regeln. Han anklagade Arbetarskyddsstyrelsen för ”begränsad insikt i realiteternas värld”. Gränsvärden för ofarliga ämnen var något absurt.
Han fick inte gehör. Istället öppnades dörren för ett intellektuellt haveri. Yrkesinspektörer började mäta CO2, oftast utan tillräcklig kunskap. Det blev snabbt det gränsvärde som skulle stoppa ”hälsofarliga” innemiljöer. Rengholts värsta farhågor besannades.
Jag minns samtal med yrkesinspektörer. De hävdade bestämt att CO2 var farlig i halter över 1 000 ppm. De drev igenom förelägganden och lyssnade inte på invändningar.
På högre nivå insåg man lyckligtvis problemet. Myndigheten sägs ha infört internkurser för inspektörerna om mätningens syfte. I dag finns problemen främst hos kommuners miljöinspektörer.
Människor utsöndrar ”bioeffluenter”, partiklar och gaser som kan uppfattas med luktsinnet. De är svåra att mäta. Men CO2 kan ge ett grovt mått på bioeffluenterna. CO2 används som ”proxy”.
Reglerna infördes 1994. Då visste alla experter att 1) koldioxid är helt ofarlig i aktuella halter och 2) bioeffluenter orsakar inte negativa hälsoeffekter. De orsakar möjligen ”människolukt”. Men detta var 1994 knappast ett problem på arbetsplatser. Det försvann i dåtidens i särklass värsta komfortproblem inomhus – tobaksröken i kontor, fikarum, hem, restauranger och bilar.
Sedan 1981 stod det klart att även passiv rökning ökade risken för lungcancer. Detta skapade konflikter och två läger formerades. Dels tobaksmotståndarna, som ville förbjuda rökning inomhus. Dels rökarna och tobaksindustrin, som menade att ”passivrök” kunde accepteras i innemiljöer med rätt teknik: större ventilationsaggregat och högre luftväxling. Den senare idén kom att starkt genomsyra 1980- och 90-talens svenska innemiljötänkande hos forskare, myndigheter, politiker och branschorganisationer. Men vem styrde egentligen våra regler om ventilation?
Arbetarskyddsstyrelsen hade ett tydligt budskap, med svag vetenskaplig förankring. De skrev utan källhänvisning: ”Forskare har i undersökningar funnit ett direkt samband mellan uteluftflöde och förekomst av sjukahussymtom om uteluftflödet tillåts sjunka under cirka 5 l/s och person. Andra erfarenheter från sjuka byggnader tyder på att problem med hälsan oftare uppstår vid koldioxidhalter över 800–1 000 ppm.”
Liknande åsikter framfördes ofta under 1980- och 90-talen men saknar mig veterligen välgrundat stöd. Internationellt hade tobaksindustrin sedan 1981 satsat enorma pengar på information. Forskare, politiker och myndigheter följde strömmen. Denna kom till Sverige 1989 som ”Projekt vitrock”. Tongivande svenska läkare, forskare och experter erbjöds frikostig betalning från industrin för att kritiskt granska påståenden om passivrökens risker, medverka vid tobakskonferenser, vara aktiva i massmedia, verka som sakkunniga och granska vetenskapliga texter.
Av dessa läkare och forskare har bara en trätt fram. I Läkartidningen berättade han 2002 att en brittisk advokatbyrå på 1990-talet erbjudit honom frikostigt med pengar. Han valde att tacka nej. De som tackade ja har förblivit anonyma.
1993 kom en tobakslag i Sverige – ett första steg mot att förbjuda tobaksrökning inomhus. Samma år kom Arbetarskyddsstyrelsens konsekvensbeskrivning som 1) utpekade föroreningar från byggmaterial, fukt, radon och människor som grundproblemet, utan att säga så mycket om dåtidens stora problem – tobaksrök och 2) förespråkade mer ventilation och högre luftväxling. Vägen framåt blev en svensk kompromiss – både ökad luftväxling och rökförbud.
”Projekt vitrock” pågick till mitten av 1990-talet. Massmedia, Dagens Nyheter, Aftonbladet och andra, skrev om detta först på 2000-talet. Arbetsmiljöverket bör gå igenom arkiven och öppet redovisa konsekvensbeskrivningens dunkla historia.
På 1990-talet fokuserade innemiljöforskningen på fuktskador och ämnen från byggmaterial, inredning, fogmassor och färger. Material och teknik har i dag förbättrats. Uppmärksamheten ökar på annat, exempelvis bioeffluenter. De har ofta förknippats med ”trötthet”.
Alla vet att en timme i en trång föreläsningssal ger bristande uppmärksamhet och dåsighet. Föreläsaren uppmärksammar situationen och säger ”nu öppnar vi ett fönster och får in lite syre”. Fönstret öppnas, sval frisk luft kommer in. Alla kvicknar till. Men CO2 och syre saknar här betydelse. Den sedan länge etablerade akademiska förklaringen är ”termiska effekter”.
Förr, från mitten av 1800-talet, troddes CO2 i sig orsaka tröttheten. Men Max von Pettenkofer kunde 1862 utesluta CO2 som orsak. Hans nya hypotes blev att människor i grupp utsöndrar okända giftiga ämnen från hud och lungor (nu kallade bioeffluenter). Detta inandades och troddes ge en förgiftning som orsakade dåsigheten.
Pettenkofer föreslog att luftgifterna kunde indikeras med CO2-mätning och att en nivå under 1 000 ppm var säkert. Dessa hypotetiskt giftiga ämnen omtalades kring sekelskiftet som ”antropotoxin” (människogift) eller ”crowd poison”. Men teorin skulle snart krossas.
Ny mätteknik, kontrollerade experiment och bättre metodik gav ny kunskap. Redan 1883 visade J T F Hermans i ett försök att tröttheten berodde på temperatur, luftfuktighet och luftrörelse. Det var ”termiska effekter” – inte CO2 eller gifter. Ingen trodde på honom. Carl Flügge upprepade 1905 försöket med samma resultat, men mötte skepsis. Först sedan resultatet upprepats i många oberoende tester fick denna nya ”termiska” förklaring acceptans. Omkring 1913 förpassades ”crowd poison” till sägnernas värld.
”Termiska effekter” var under 70 år handböckernas självklara budskap. Men 1994 gav Arbetarskyddsstyrelsen, med CO2-regeln, en renässans åt bioeffluenterna som farliga. Detta förstärktes dessutom av en tillfällighet. Vid denna tid skickade KTH ut faksimiler av gamla böcker som julhälsning. Två av dem gav inblick i 1800-talets syn på bioeffluenter som giftiga. Detta uppfattades på 1990-talet som ”bortglömd kunskap” och blev en viktig källa till gamla föreställningar som då återkom.
Bestämmelser om ventilation utgår gärna från ett dos-respons-tänkande. Människan antas bli påverkad av ventilation och luftkvalitet på ett förutsägbart och lagbundet sätt.
Så är det vid stora exponeringar, men sällan vid måttliga eller små. Då är effekterna mer stokastiska, känslomässiga och situationella.
Det finns många anekdotiska berättelser om upplevelser av luft. Då de nya CO2-reglerna trätt i kraft 1994 berättade en person på ett ventilationsföretag att de skaffat en CO2-mätare till mötesrummet. De kunde se CO2-halten i realtid. De kunde känna ökad CO2 tydligt. När den närmade sig 1 000 ppm kände de tydlig ökad trötthet.
Var orsaken CO2, bioeffluenter eller ökad temperatur? Eller en ”förväntanseffekt” (expectancy effect)? Sådana uppstår genom att människor hoppas eller fruktar att det ska ske. Det är ett mycket vanligt fenomen (som ligger nära placebo), men inget som gränsvärden eller ökad luftväxling kan lösa. Lösningen är att brukarna får förståelse för systemet, möjlighet att hantera och påverka det och framför allt känna sympati för tekniken.
Bioeffluenter är inget ”gift” man andas in. Ingen betydande exponering. Men forskare får gärna ännu en gång ta sig an frågan varför man blir trött. Kanske behöver perspektivet breddas, kan luktsinnet, hjärnans energisparfunktioner eller andra funktioner vara involverade. Människor är komplexa varelser. Ny vetenskaplig forskning är här välkommen.
Det stora mörkret kom 2017 när bransch och forskare hävdade att CO2 i halter kring 1 000–2 000 ppm kunde påverka människors kognition och tankeförmåga.
Två studier hade visat bättre kognitiv förmåga hos försökspersoner i en lokal med 500–600 ppm, sämre i 1 500–2 500 ppm. Resultaten blev mycket uppmärksammade.
Ute är CO2-halten cirka 400 ppm, inne normalt mellan 600 och 2 000 ppm. Högsta tillåtna medelvärde för en arbetsdag är 5 000 ppm. Risk för påverkan på psykisk förmåga uppkommer knappast under 25 000 ppm. Det var därför förvånande att forskare kunde se effekter på kognitiv förmåga långt under sådana halter.
Jag förväntade mig debatt och kritiska frågor – men det uteblev. Detta blev istället en ny sanning. Men resultaten strider rimligen mot beprövad erfarenhet och basal kunskap i andningsfysiologi. Människor och djur håller rätt CO2-halt i blodet med automatik, oberoende av om det är 400 ppm eller 5 000 ppm i inandningsluften. Blodets CO2-halt (pCO2) måste ständigt hållas mellan ca 4,6 och 6,0 kPa. Utanför dessa gränser blir pH-värdet skadligt för blodkärlen. Halter utanför området tyder på sjukdom eller på att man andas på ett onormalt sätt.
Alla vet att man korta stunder kan hyperventilera eller hålla andan. Detta påverkar blodets pH-värde. Av säkerhetsskäl bromsar kroppens styrsystem därför effektivt sådana tilltag – och omöjliggör hälsoskadliga experiment. En frisk person håller omedvetet rätt CO2-halt i blodet genom att omedvetet anpassa andetagen.
Författaren
- Artikelförfattare: Göran Stålbom
- Sysselsättning: Konsult vvs, innemiljö och hållbarhet på Allmänna VVS byrån AB
- Kontakt: goran.stalbom@vvs-byran.se
Man kan hantera koldioxidhalter i luften uppåt 10 000 ppm – andetagen hanterar detta med automatik. Först när omgivningsluftens halter stiger över utandningsluftens halt, 30 000–40 000 ppm, når man en nivå där det blir riktigt obehagligt och svårt att andas. Det internationella gränsvärdet 30 000 ppm (15 min) är satt med säkerhetsmarginal. Kognitiva effekter av halter under 5 000 ppm kan rimligtvis uteslutas på friska människor.
Hur ska reglerna se ut?
Koldioxidmätningar är, rätt använda, ett bra verktyg. Men mätningarnas validitet och reliabilitet bör säkras. Har bransch och myndigheter använt ”gränsvärdet” 1 000 ppm på ett sätt som uppfyller rimliga krav på validitet?
Koldioxidens karriär som ett lätt ”mätbart” värde på luftkvalitet tog makt över tänkande och omdöme. I juni 2020 tog Arbetsmiljöverket bort CO2 1 000 ppm som indikator på ”luftkvalitet” i sina regler. En befrielse för branschen och en seger för Ulf Rengholt efter 30 år. Folkhälsomyndigheten följer förhoppningsvis exemplet.
Var CO2-regeln laglig? Myndigheter får i vissa fall inskränka användningen av en byggnad då det gäller ”angelägna allmänna intressen”, som regeringsformen skriver. Detta berör kanske främst hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl. Men CO2-regeln berörde, om man bortser från missuppfattningar, bioeffluenter. Myndigheter bör fokusera på säkerhet, miljöskydd och hälsoprevention. De bör skilja mellan hälsorisker och komfortrisker. Det senare är kanske fastighetsägarens och hyresgästens ansvar och ensak.
Referenser
[1] Ulf Rengholt, ledare, Energi & Miljö, 2/3, 1994.
[2] Göran Stålbom, Energi & Miljö nr 9/2009.
[3] Göran Stålbom, Dags att vända blad i innemiljöforskningen?, VVS Forum nr 1/2017.
[4] Anna-Sara Claeson m fl, ”Effects on perceived air quality and symptoms of exposure to microbially produced metabolites and compounds emitted from damp building materials”, Indoor Air, 2009, 19.
[5] Konsekvensbeskrivning. Förslag till kungörelse med föreskrifter om ventilation och luftkvalitet i arbetslokaler, 1993.
Text: Göran Stålbom