JURIDIKFRÅGAN: Sakrätt ger svaret på sakernas tillstånd
Det är och har under en tid varit stora orosmoln på byggbranschhimlen. Oron är inte obefogad och läget tycks för stunden bara bli värre. Antalet projekt som dras igång avtar kraftigt och konkurserna ökar dramatiskt. Men vem har rätt till materialet som finns på arbetsområdet, frågar sig Krister Lindgren – och har svaret.
SVAR: Konkurs innebär nästan alltid negativa ekonomiska konsekvenser för alla inblandade parter i ett byggprojekt som drabbas av att en part går i konkurs. Rädda det som räddas kan blir en viktig strategi och en fråga som allt oftare hamnar på mitt bord är vem som har rätt till materialet som finns på arbetsområdet.
Den frågan fick jag häromdagen av ett byggbolag som anlitat en installationsfirma som gått i konkurs och som vid konkursutbrottet hade en del material som låg upplagt på arbetsplatsen men som ännu inte var monterat i den byggnad som var under uppförande. Byggbolaget ansåg att den lyftplan som det hade följt och betalat efter hand innefattade betalning av materialet och ansåg att de med all rätt kunde förfoga över det.
Det tyckte inte konkursförvaltaren som ansåg att materialet inte var fredat utan tillhörde konkursbolaget och skulle in i konkursboets förmögenhetsmassa och efter försäljning inbringa pengar till konkursboet för utdelning till borgenärerna. Vem har rätt?
Sakrättsligt skydd inträffar först när installationsmaterial har traderats till byggbolaget
För att besvara den frågan måste man in i ett ganska besvärligt område inom juridiken som kallas för sakrätt. Vem har rätt till saken eller egendomen som två parter hävdar är deras? Eller annorlunda uttryckt, när erhåller köparen (byggbolaget) skydd mot säljarens (entreprenörens) borgenärer?
Svaret på frågan följer en viktig och avgörande princip inom sakrätten, den så kallade traditionsprincipen som innebär att sakrättsligt skydd inträffar först när en vara eller i det här fallet installationsmaterial har traderats till byggbolaget. Eller omvänt har materialet separerats från entreprenören så att entreprenören inte längre kan anses ha besittning av det. För att avgöra om så skett måste man bedöma och komma fram till vem som har rådigheten över egendomen.
Som huvudregel gäller att material som infogats/monterats in i byggnaden eller blivit en del av ett tekniskt system har avskilt rådigheten (separerats) från entreprenören på ett sådant sätt att beställaren erhållit sakrättsligt skydd mot entreprenörens borgenärer. Beställaren har därigenom haft ensam och oinskränkt rådighet över egendom, det vill säga entreprenören har frånhänts sin möjlighet att förfoga över materialet.
Kom ihåg
- Vem som äger materialet på arbetsområdet kan endast besvaras genom juridikens sakrätt
- Material som infogats/monterats in i byggnaden eller blivit en del av ett tekniskt system har separerats från entreprenören
- Om materialet legat på arbetsplatsen omonterat och entreprenören har haft tillgång till materialet har det inte övergått eller traderats till beställaren
Om materialet däremot har legat på arbetsplatsen omonterat och entreprenören har haft tillgång till materialet och kunnat förfoga över det har materialet inte övergått eller traderats till beställaren ännu. Det innebär i sin tur – som i fallet ovan – att konkursförvaltaren har rätt till materialet, och om beställaren vill ha det får be-
ställaren betala för det.
Det får alltså inte vara så att materialet vid konkursutbrottet varit möjligt för entreprenören att hantera. Hade materialet varit inlåst i en container eller liknande som enbart byggbolaget haft tillgång till, utan någon som helst möjlighet för entreprenören att komma åt det, hade möjligen utgången blivit en annan.
Text: Krister Lindgren, advokat och partner på Hellström advokatbyrå
