Helt övermäktigt att se var bollen ska hamna
Minns ni då ni spelade volleyboll för första gången? För mig var det någon gång i 12-årsåldern. Yngre barn än så kunde ju inte spela volleyboll på den tiden, för att spelet var för komplicerat. Anna Joelsson jämför volleyboll och hållbarhetsarbete.
Att med små händer hålla en stor boll i luften hela tiden, själv styra den dit man vill och dessutom samarbeta med fem andra i laget om var bollen ska hamna. Helt övermäktigt!
Ganska snart har man förflyttat sig rätt långt – som i kidsvolley.
Så blev jag heller ingen volleybollspelare. Jag orkade inte lära mig att kontrollera den där bollen. Det var ett för stort steg. Jag tror att stegen måste vara lagom stora och lagom tydliga och konkreta, på alla områden, när något nytt ska läras. Som till exempel hur man förändrar ett arbetssätt i en hållbar riktning.
När jag jobbar som hållbarhetsrådgivare åt styrelser och ledningsgrupper ser jag ofta hur ledningen längtar efter den nya strategin eller efter att klubba den nya övergripande färdplanen. Det känns som att då ska allting ordna sig. När vi väl har ett klimatmål eller en hållbarhetsvision, då är det väl bara att realisera och jobba på?
Och samtidigt tycker medarbetarna att inget händer. De är också motiverade och engagerade för att jobba mer hållbart, men ser inte hur de ska agera. De struntar i på vilket sätt orden i strategin satts ihop, de vill veta vilka prioriteringar de ska göra i sin egen roll varje dag. Hur kan jag bidra? Hur ska jag prioritera? Vad ska jag göra?
De är operativa, och vill inte prata om hållbarhet på personaldagen utan göra alla de små valen i vardagen som tillsammans blir ett nytt beteende och en ny riktning. Övergripande visioner betyder ingenting om vi inte kan förklara vad de betyder i det vardagliga, för de som vill utföra sina sysslor på ett mer hållbart sätt. Ett steg i taget.
Här har vi kanske lite att lära av Svenska Volleybollförbundet. Det har lyckats bryta ner den svåra sporten till grundläggande moment. Identifierat vilka grunder man behöver kunna i spelet och skapat ett system i sju nivåer, kallat kidsvolley, där sexåringarna kan spela matcher där de bara kastar och fångar bollen över nätet. Successivt byggs svårighetsgraden på i varje ny nivå, fler moment ingår och plötsligt, när barnen är 14–15 år, kan de spela riktig volleyboll – och bra sådan också, då de övat ordentligt på grundtekniken.
Det är klart att visioner och planer på övergripande nivå fyller en funktion. Men för att snabbare komma framåt får vi inte glömma bort att konkretisera. Vilka faktiska handlingar kan vi införa som leder närmare målet?
Det är okej att ta lagom stora steg. Man behöver inte gå hela vägen på en gång, om ett nytt beteende är svårt och en stor omställning mot tidigare. Då kan man börja med halva vägen eller en bit på vägen och förändra en enda ny rutin som faktiskt kan bli en vana istället för tio nya som blir övermäktigt.
Sedan kan man fortsätta förändra och bygga på och bygga ut. Och ganska snart har man förflyttat sig rätt långt. Som i kidsvolley.
Anna Joelsson
Energikonsult vid Sweco Systems, Umeå
