Gästkrönika: Jag vet inte ett skvatt om vvs
”Han inledde försiktigt med att prata om kriminalromaner i allmänhet men styrde snart in samtalet på sitt egentliga ärende och tyckte att det var synd att han aldrig någonsin läst en deckare med en rörmokare som smart problemlösare.” Författarveteranen Kjell E. Genberg berättar om arbetet med kriminalromanen ”Och plötsligt blev du död”.
Han var fast besluten att locka mig in i en värld som var fullkomligt främmande. Han svängde sig med ord som var obegripliga.
Resultatet av Kjell E. Genbergs och Peter Olofssons samarbete. Foto: Peter Olofsson
VVS?
Jag vet inte ett skvatt om sådana saker. Propån från Energi & Miljös chefredaktör som slagit sig ner i soffan i mitt vardagsrum fick mig att bli smått konfys.
Jag hade heller inte läst en kriminalroman med inriktning mot vvs. Men att det skulle vara synd var jag inte lika säker på. Därför reste jag ragg när han kom med förslaget att jag skulle författa en sådan.
Jag värjde mig med näbbar och klor, försökte förklara för honom om att han ställt frågan till absolut fel person. Den han försökte övertyga var en urgammal skogstammefan från Hälsinglands vildmarker som sett sin första dusch i vuxen ålder. Nämligen i det gemensamma tvättrummet på Bataljon Sparre i Karlskrona dit staten släpat mig som värnpliktig för att göra marinsoldat av mig.
Några år tidigare hade jag kommit i kontakt med en vattentoalett för första gången. Detta skedde på Hudiksvalls högre allmänna läroverk (av eleverna kallat Peset av en anledning jag fortfarande inte känner till). I de skolor som tidigare haft mig som elev fanns det bara torrdass med ortstidningen och rikstelefonkatalogen som toalettpapper.
Jag försökte övertyga redaktören om att han hoppat i galen tunna.
Det hjalp inte.
Han var fast besluten att locka mig och mina skrivdon in i en värld som var mig fullkomligt främmande. Han svängde sig med ord som var obegripliga som kloppa eller bara konstiga som kamelkyss och svinpitt.
De måste förklaras, tror jag, eftersom inte många vet varför man använder ett hånglande ökendjur till att rensa vaskar eller använder grisens könsorgan för att dra ut skruvar.
Sedan började chefredaktören berätta om Sveriges VVS-museum som visade sig ligga några hundra meter från mitt hem i Mariehäll, Bromma, där jag suttit och skrivit böcker, noveller och annat de senaste 47 åren.
Då väcktes mitt intresse, kanske för att jag uppnått den ålder då ett museum är en lämplig förvaringsplats. Han drog en skröna om en vackert utsirad porslinspjäs där enligt malisen en gång en kunglig stjärt placerats.
Det var då mina synapser började kommunicera.
Redaktören pratade på men nu lyssnade jag inte längre. En liten berättelse började sippra fram mellan hjärnvindlingarna, ett embryo till en story som delvis skulle utspelas på museet. Men varför? En kvart senare var det också löst. Gamla kungliga juveler är ett motiv så gott som något. Vad gör en människa som kommer över sådana? Säljer dem förstås men knappast i Sverige.
Europas diamanthuvudstad är Antwerpen. Så manuset fick samtidigt bli en road movie som förde läsaren och huvudpersonen bort från landet och tillbaka igen.
Den stora frågan, den som en författare alltid ställer sig, var om idén skulle hålla för en bok på mer än 200 sidor.
Jag kokade te, mutade redaktören med en skvätt mörk rom, och förklarade att det troligen skulle kunna gå. Men absolut inte med en rörmokare som utredare. Ett mord måste vara med i en kriminalroman och svensk lag säger att det är polisen som ska hantera sådana grova brott. Det behövdes ett par kluriga snutar för den saken och jag hittade på en kvinnlig och en manlig kriminalinspektör som fick ta itu med saken. Kvinnan fick bo i Mariehäll och ha nära till museet, allt enligt den gamla uppmaningen gräv där du står. Dessutom kunde vi på detta sätt stryka den senaste politiska korrektheten medhårs.
Den karibiska drycken gjorde tydligen verkan, ty redaktören nickade förnumstigt och sa att det jag berättade verkade ju riktigt vettigt.
Efter ytterligare en kopp te med rom var vi överens om att skriva boken tillsammans. Jag skulle ljuga och fabulera, han skriva om alla de fakta om värme, ventilation och sanitet som behövdes för att ge berättelsen trovärdighet inom branschen.
Så vi satte igång.
Det gick, förunderligt nog, riktigt smidigt. Efter några månader blev boken klar och fick titeln ”Och plötsligt blev du död”. Omslaget pryds av en blodbesudlad kloppa, en grej som jag inte visste vad det var för ett halvår sedan.
Kjell E. Genberg
författare
