Europeisk motorstandard blev internationell
Klassnings- och märkningssystemet för verkningsgrad på elmotorer har bytt skepnad och gått från att vara europeiskt att bli internationellt. Detta system används bland annat av Ekodesigndirektivet.
Den europeiska motortillverkarorganisationen Cemep införde 1998 ett klassnings- och märkningssystem för lågspända växelströmsmotorer, uppdelat i verkningsgradsklasser, EFF1, EFF2 respektive EFF3, där klass EFF1 var den effektivaste.
Denna klassning har dock ersatts av en internationell klassning, introducerad av den internationella motsvarigheten till CEMEP, IEC, International Electrotechnical Commission. Det nya systemet börjar lite mer logiskt med att den sämsta klassen kallas IE1, den näst bästa IE2 och den bästa IE3. Den nya klassningen ger också utrymme för motorer med ännu högre verkningsgrader, IE4.
Från och med 16 juni 2011 blir det inom EU att obligatoriskt att använda motorer med lägsta klass IE2. Från och med 1 januari 2015 blir IE3 obligatorisk från 7,5 till 375 kW och från 1 januari 2017 motsvarande från 0,75 kW, men från dessa krav undantas motorer som styrs med frekvensomriktare där alltså IE2 kommer att accepteras även framgent.
Klassningen bygger på en internationell standard, IEC 60034-30 som också gäller som svensk standard. Klassificeringen gäller för 1-hastighets-, 3-fas, asynkronmotorer med märkspänning upp till 1 000 volt, med märkeffekt mellan 0,75 och 375 kW och med 2, 4 eller 6 poler.
Ny klassning
Enligt Basse Malmquist, försäljningsingenjör hos fläktleverantören Nicotra Gebhardt, har de svenska motorköparna inom vvs-området i princip aldrig använt något sämre än EFF2-motorer, vilket gjort denna klass oftast benämns som standardmotorer, samtidigt som användandet av så kallade energisparmotorer i klass EFF1 ökat kraftigt de senaste åren.
– Internationellt har EFF3 kallats för ”Standard Efficiency”, EFF2 för ”Improved Efficiency” och EFF1 för ”High Efficiency”. Att skalan vänts på beror enligt Malmquist sannolikt på att leverantörerna vill ha möjlighet att ranka sina produkters energieffektivitet högre än vad som var möjligt med det tidigare systemet.
– Anledningen är en kombination av att det efterfrågas motorer med högre verkningsgrad än den gamla EFF1-klassningen och att flera motortillverkare också har möjlighet att tillverka sådana motorer. Vad skulle de då klassats som? Man kan inte kalla den för EFF0.
För att förenkla under en övergångsperiod så har man låtit de tidigare EFF1, respektive EFF2-motorerna korrespondera med det nya systemet, där EFF2 motsvarar IE1 och EFF1 motsvarar IE2. EFF3 har försvunnit eftersom den klassen motsvarar elmotorer som har sämre verkningsgrad än den nya lägsta klassen, IE1.
– Förutom möjligheten med effektivare motorer i klass IE3 är nog den största förändringen att den nya klassningen även omfattar 6-poliga motorer och ett större effektspann än den gamla. EFF-klassningen omfattade endast 2- och 4-poliga motorer på mellan 1,1 och 90 kW medan IE-klassningen omfattar 2-, 4- och även 6-poliga motorer ifrån 0.75 kW upp till 355 kW. Märkligt nog har man dock valt att inte inkludera 8-poliga motorer i den nya klassningen. När man kommer upp på större fläktar med direktdrift och relativt låga varvtal så behövs motorer med lägre nominella varvtal. Därför är det märkligt att inte 8-poliga motorer också omfattas av IE-klassningen.
Ytterligare en klass
Förslag finns även att det skall komma ytterligare klass, IE4, för motorer med ännu högre verkningsgrad där motorförlusterna minskat ytterligare ca 15 procent jämfört med IE3.
– Redan idag så finns det borstlösa likströmsmotorer, s.k. EC-motorer och PM-motorer (permanentmagnetiserande) som redan nu sannolikt klarar de kommande kraven, enligt IE4 menar Malmquist.
Han påpekar också att EN-normen för angivelse av bland annat motorverkningsgrad också har ändrats vilket medför att man måste vara noggrann när man jämför katalogdata för motorer.
– Den nya normen innebär att toleranserna skärpts vilket i praktiken innebär att motorerna på pappret erhåller sämre verkningsgrad än tidigare när data var angivna enligt den gamla normen. Det är självklart inte så att den reella verkningsgraden har försämrats, utan bara att den med den nya normen måste anges med mindre tillåten avvikelse. Mera ärligt med andra ord, vilket välkomnas eftersom effektangivelser och energikalkyler då blir mer exakta och trovärdiga.
Mark Kretz, Energi & Miljö nr 1 2011 sid 36-37
