Drömmen om el från vattenledningen
Denna artikel är från nedlagda tidningen Energimagasinet.
Efter sextio års forskning om fusion är fusionskraftverket ännu en fjärran dröm. Och skulle drömmen bli verklighet så blir den allt annat än billig.
Den 24 januari 1958 trumpetade brittiska forskare ut att de åstadkommit kontrollerad fusion vid en forskningsanläggning i Harwell. Därmed öppnade sig en synnerligen ljus framtid, menade forskarna, som lade ut texten för pressen.
Kan fusionskraft rädda världen? Den är både ren och så gott som outsinlig.
Expressen beskrev dagen efter vad ”vätekraften” skulle innebära: ”Elströmmen blir billig som vatten. Elektricitet genom atomkraft kommer i framtiden att framställas ur vattenledningsvatten.”
25 liter vatten skulle ge lika mycket energi som 10 ton kol, och det skulle bara kosta en krona att behandla vattnet, möjligen 1:50, förklarade Expressens utsända.
Riktigt så blev det nu inte, kan vi konstatera. Det var faktiskt så illa att forskarna i Harwell några månader senare förklarade att det nog inte hade förekommit någon fusion alls. De hade mätt fel. Men tillrättaläggandet gav inga rubriker.
På den vägen har det fortsatt, år ut och år in. Drömmen om den obegränsade energikällan, som ska frälsa civilisationen, har dykt upp med jämna mellanrum. Eller som tidningen ETC skriver i augusti 2015: ”Kan fusionskraft rädda världen? Den är både ren och så gott som outsinlig.”
Sedan 1958 har man faktiskt lyckats åstadkomma fusion, det vill säga sammanslagning av väteisotopkärnor till heliumkärnor, på några håll i världen, som mest med en effekt av 16 MW under 0,7 sekunder i JET-reaktorn i Culham utanför Oxford. Det är energi nog för att värma vatten till ett halvt badkar.
Men trots de klena framstegen har fusionsforskarna visat prov på en märkvärdig uthållighet. De har liknats vid en pluton åldrade japanska soldater som trott att andra världskriget fortfarande pågått när de sent omsider har påträffats på en söderhavsö. 1958 skulle det bara ta tjugo år till kommersiell drift. Men sedan har målet för varje år flyttats längre bort i framtiden. Och hur lyder löftena nu? Via en forskningsreaktor Iter och en demonstrationsreaktor ska en prototyp för ett kommersiellt kraftverk kunna stå klar 2050.
De tekniska utmaningarna för att åstadkomma en fusionsreaktor är formidabla. Ett plasmamoln i form av en badring ska hettas upp till 150 miljoner grader Kelvin för att skjuta iväg snabba neutroner som kräver metertjocka material för att bromsas upp. Inga kända material står emot ett sådant bombardemang. Neutronerna ska dessutom fås att slå sönder litiumkärnor till kärnor av supertungt väte, som är den ena komponenten i fusionsbränslet.
Omedelbart runt denna konstruktion ska extremt starka elektromagneter med lindningar av supraledande material nedkylda till någon enstaka Kelvingrad hålla plasmat på plats.
Tänk att få ihop ett sådant maskineri! Men till vilken nytta? Kan någon tro att energi från ett fusionskraftverk skulle kunna konkurrera med sol- eller vindkraft, som ju stammar ur den fria energin från fusionsprocesser i solens inre?
Jan Lothigius
trodde i sin barndom att vi skulle komma att bo i plastbubblor på månen, men har sedan dess mognat.
