Digitalisering ger attraktiv arbetsmiljö och optimal drift
Varmvatten. Denna vardagslyx i all sin enkelhet. Lätt att ta för given när det finns där men ack så efterlängtad när den hackar. Jag tänker ofta på liknelsen om bagar’ns barn när jag slår på varmvattnet hemma hos oss och suckande sätter mig ner och väntar. Och väntar. Vi har lärt oss att det blir ett speciellt ljud i vattnet när det byter temperatur och då springer barnen runt och skriker att vattnet är varmt så att alla hinner duscha. Vissa dagar kommer inget varmvatten alls och jag är frysskadat pigg när jag tar mig till jobbet. Jag vet var felet är och jag tror jag vet vilka komponenter som ska bytas. Problemet är att hitta någon som kan hjälpa mig att utföra jobbet. Vi hade länge en fantastisk röris som hade firma i grannbyn. Nu när han fått avrunda röreriet har vi fått anta utmaningen att hitta en ny person som kan hjälpa oss när kalken och järnet satt igen alla möjligheter till vattenflöden. Och det är verkligen inte det lättaste.
Den första firman som vi – efter många enträgna samtal – fick tag på ville inte alls reparera vår pelletspanna utan byta ut hela systemet till en frånluftsvärmepump. Den andra firman kom och tittade och lovade att hjälpa till, fast kom sedan aldrig tillbaka. De två veckorna som vi skulle vänta har gått över till månader. Vi har nu, till allas glädje, fått kontakt med en tredje firma, som lovat att komma så snart influensan dragit över. Men har fortfarande inget varmvatten, efter snart ett år. Den firman vi nu håller vårt hopp till är registrerad på en person som är 84 år. Det gör mig glad, för det känns som en magisk lång tid att skaffa sig erfarenhet på, men det har också fått mig att fundera. Att det inte går att få tag på en ny röris är ett skarpt tecken på att återväxten är för låg. Det är också ett tecken på att när jag väl får tag på någon som kan hjälpa mig, är jag redo att betala nästan vad som helst för att kunna diska i varmvatten. Gott om arbete, gott om lön. Hur skapar vi attraktivitet i branschen så att ungdomar väljer ett yrke inom vvs? Hur når vi ut med budskapet att här finns pengar att tjäna? Och att framtidens vvs-are är de som skapar byggnader med optimal energianvändning och minimal klimatpåverkan? De är oumbärliga bitar i framtidens hållbarhetspussel. Kanske är det så att det känns oattraktivt för att utvecklingstakten av vvs-komponenter och branschgemensamma verktyg är låg? Eller för att den haltar? Vissa delar är toppmoderna medan andra delar är lika de produkter som tillverkades 1970. Hur hänger vår bransch med i den digitala utvecklingen?
När man gjort mammografi kommer ett brev hem på posten. Texten är i stort typsnitt och säger precis det man vill läsa: Det finns inga tecken på cancer. Precis detta enkla sätt att kommunicera borde vi ta med oss till vår bransch. Om jag ska felsöka ett aggregat upplever jag ofta raka motsatsen. Jag trycker och trycker på displayen, får upp koder, konstiga rader med text men inga tydliga anvisningar. Tänk om det var samma kommunikatör för aggregat som i sjukvården, och jag istället när jag trycker kan läsa: Det finns tecken på fel. Och så en kort beskrivning av felet och hur jag åtgärdar det. Digitaliseringen har enorm potential i vvs-system, både för att skapa en attraktiv arbetsmiljö men också för optimal drift.
Om det med stora bokstäver står att det finns tecken på fel kan alla brukare av en fastighet förstå och ringa en reparatör. Och kanske är den reparatören 84 år och full av erfarenhet. Eller så är det en ny vvsare som sett ljuset.
Ulla Janson
Skanska Teknik, Energigruppen
