DEBATT: I Danmark tas PFAS på större allvar än i Sverige
I Danmark är gränsen för PFAS (per- och polyfluorerade alkylsubstanser) i dricksvatten hälften så hög som i Sverige. Men vatten är lika viktigt för svenskar – vi borde följa danskarnas gränsvärden, skriver Ahmed Fawzy från Bluewater Group.
Sådant vi kan se blir alltid mer debatterat och omskrivet än det vi inte ser. Samtidigt är det många gånger sådant som är osynligt för ögat som utgör de största hoten. Ett av de i dag allvarligare hoten är mikroskopiska kemikalier som tränger in i kroppen för att stanna där för alltid.
De går under samlingsnamnet PFAS. Vi kan inte se dem, men de gör skada. Än värre är att PFAS-molekylerna inte bryts ner – vare sig i vår kropp eller i naturen.
Forskning visar på att för höga doser av PFAS riskerar att försvaga vårt immunförsvar, skada levern och njurarna och ge ökad risk för olika cancerformer. Barn är dessutom mer känsliga än vuxna. De råd som myndigheterna ger för att minska risken att exponeras för PFAS är exempelvis att vara försiktig med vissa matvaror, främst fisk och annan mat från hav och sjöar.
Varför just detta pekas ut hör ihop med att PFAS till stor del går att finna i vatten. Eftersom vatten är livsviktigt för människan är det från vårt dricksvatten som vi får i oss den största andelen PFAS.
Att inte regeringen väljer att värna om svenskarnas hälsa och kräva att vattnet vi dricker max ska innehålla två nanogram per liter PFAS är uppseendeväckande
Då PFAS är kemikalier som inte bryts ned ackumuleras mängden över tid. Därför är det viktigt att vattnet vi dricker är så fritt som möjligt från PFAS. I Danmark är gränsvärdet för PFAS i dricksvattnet två nanogram per liter. Innehåller vattnet mer ses det som otjänligt att dricka.
I Sverige har Livsmedelsverket satt ett gränsvärde som är dubbelt så högt mot det i Danmark – fyra nanogram per liter. Det är dessutom endast en rekommendation och det saknas påföljd om gränsvärdet överskrids. Och ingen vet hur ofta gränsvärdet överskrids eftersom det saknas statlig styrning och kontroll. Den som vill veta vilken kvalitet vattnet har hänvisas till respektive kommun, som har till uppgift att mäta men saknar krav att redovisa.
Tittar vi exempelvis på hur Sveriges tre största städer redovisar PFAS-halterna i dricksvattnet får vi fram att Malmö skriver ut uppgiften direkt på kommunens webbplats. I Göteborg måste den som vill veta klicka sig fram till en analysrapport och där leta i en tabell. Boende i Stockholm får ingen information alls om halten PFAS i vattnet de dricker.
I januari 2026 omvandlas den svenska rekommendationen på fyra nanogram per liter till svensk lag. Olyckligtvis ska gränsvärdet förbli just fyra nanogram per liter. Dock är det oklart hur lagen ska tillämpas och ifall det blir sanktionsåtgärder mot den eller de kommuner som inte klarar gränsvärdet. Att inte regeringen väljer att värna om svenskarnas hälsa, följa våra danska grannar och kräva att vattnet vi dricker max ska innehålla två nanogram per liter PFAS är uppseendeväckande.
En möjlig, men otillräcklig, förklaring är kostnaden för att rena vattnet från PFAS. Vi som arbetar inom vattenreningsindustrin vet att det inte räcker med en teknik som baseras på aktivt kol utan det krävs mer avancerade lösningar.
Fast i sammanhanget är det irrelevant. Vatten är lika livsviktigt för svenskarna som för danskarna. Kan Danmark ha gränsvärden som resulterar i renare och mindre hälsovådligt dricksvatten så kan även vi i Sverige. Därför uppmanar vi Sveriges regering att åtminstone halvera gränsvärdet för PFAS i dricksvattnet till samma nivå som de har i Danmark – två nanogram per liter.
Text: Ahmed Fawzy, doktor, chief scientist, Bluewater Group
