100-åringen som vägrar gå i pension
Han var med i starten av det svenska kärnkraftsprogrammet, har utvecklat nya ventilationstekniker och sålt och trimmat in stora anläggningar till cellulosaindustrin i Kanada.
I dag fyller David Södergren 100 år.

Vi träffas i huset i vid sjön Skiren strax norr om Åkersberga som han på 1960-talet byggde tillsammans med några kompisar. Vardagsrummet domineras av en stor öppen spis som 2007 blev en del av hans licentiatavhandling ”Öppna Spisar – Metod som förhindrar öppna spisar att ryka in” vid KTH i Stockholm. När spisen byggdes försågs den med en styrskiva på insidan av kåpans underkant för att minska risken för att det skulle ryka in.
David Södergren berättar att avhandlingsarbetet började som ett samtal mellan honom och professor Folke Peterson. De lärde känna varandra när David Södergren undervisade i sanitetsteknik på KTH.
– Vi fortsatte att träffas även efter Folke Peterson blivit sjuk. Han tyckte att jag skulle skriva en avhandling så att vi hade något vettigt att prata om när vi träffades. Som lämplig uppgift föreslog han att jag skulle vidareutveckla mina idéer om öppna spisar.
Bo Göran Hellers, i dag professor emeritus i konstruktionslära vid KTH, besökte licentiatseminariet.
– Det är ett värdefullt arbete som David Södergren har gjort. Det är ovanligt att någon skriver en avhandling vid så hög ålder. Han är en prydnad för den akademiska världen.

David Södergrens historia kan sägas vara en berättelse om nyfikenhet, driftighet, kunskapshunger och stark vilja. Men också om Sveriges utveckling från ett fattighus till en välfärdsstat och om ingenjörskap.
Han berättar att han föddes i Västerås och delvis växte upp hos sin mormor under mycket påvra förhållanden. När han var tolv år flyttade han till sin mamma i Stockholm. Som 13-åring började han arbeta på Johanssons radiofabrik i Sundbyberg och några år senare på Svenska fläktfabriken där han bland annat arbetade med försäljning och intrimning av ventilationsanläggningar i nybyggda bostadshus.
På kvällarna studerade han, även när han låg inkallad – andra världskriget pågick strax utanför landets gränser – söder om Stockholm.
Fredsåret 1945 blev David Södergren ingenjör och började arbeta på Försvarets forskningsanstalt på den avdelning som senare kom att bli AB Atomenergi.
– Där fick jag bra kontakt med Sigvard Eklund, förgrundsgestalt inom svensk kärnkraft. Han tyckte att jag skulle läsa teknisk fysik på KTH. Det var det enda som han menade att det var värt att spilla tid på. Atomenergi var vid den här tiden något nytt som alla vara intresserade av.
Framtidsoptimismen var stor i Sverige precis som tilltron till svensk teknik och svenska ingenjörer. Önskan om neutralitet i kombination med en vilja att vara självförsörjande inom energi lade grunden till det som kom att kallas ”den svenska linjen”. Genom att utnyttja inhemskt, ej anrikat, uran och tungt vatten vid framställning av atomenergi skulle landet dels få en inhemsk energiproduktion, dels tillgång till det plutonium som skulle göra det möjligt att tillverka egna atombomber.

Av det senare blev det dock inget, även om man kom en bra bit på väg.
David Södergren berättar att han var med om bygget av den första svenska kärnreaktorn, 25 meter under markytan på Drottning Kristinas väg vid KTH i Stockholm. Precis som tidigare arbetade han parallellt med studierna.
Sitt examensarbete gjorde han på företaget American Air Filter i Louisville i den amerikanska delstaten Kentucky.
– VVS Tekniska Föreningen hjälpte mig med respengar så att jag kunde ta mig dit. Själv hade jag inte råd. Jag skrev även brev till alla stora ventilationsföretag och frågade om de kunde bidra med en slant. Det var bara direktör Brynhildsson på Bahco som svarade och lämnade ett bidrag. Som tack fick jag lova att skriva och meddela nyheter om filter.
– Det var ett väldigt trevligt och lärorikt halvår i USA. Jag blev väl omhändertagen och hembjuden till amerikanska familjer.
De första åren efter sin civilingenjörsexamen arbetade David Södergren på Svenska fläktfabriken, bland annat med projektering och försäljning av ventilationsanläggningar till utlandet.
– Under ett år var jag stationerad i Montreal. En morgon fick jag ett telefonsamtal från Stockholm om att världens största papperstork, som Svenska fläktfabriken levererat, inte fungerade som den skulle. Det var bara att försöka ta sig till Ketchikan i Alaska där den tidens största pappersmaskin var monterad.
Hur gick det?
– Så småningom fick jag ordning på den. Det tog närmare fyra veckor innan det blev full fart på papperstillverkningen och torksektionen kunde provas och godkännas.
I mitten på 1950-talet började David Södergren arbeta vid Vattenfalls atomavdelning. Under några år ingick han bland annat i arbetsgruppen för Marvikenprojektet utanför Norrköping som var en del av den ”svenska linjen”. Projektet drabbades dock av tekniska problem och kärnkraftverket laddades aldrig. I början på 1970-talet byggdes det om för oljeeldning. Då hade David Södergren sedan flera år tillbaka lämnat kärnkraftsindustrin och återvänt till ventilationsbranschen.
– 1964 började jag på Paul Peterssons konstruktionsbyrå i Stockholm som arbetade så gott som uteslutande med sjukhus och hade åtagit sig att projektera vvs-utrustningen för två nya sjukhusprojekt. Jag blev ansvarig för det ena som var det nya sjukhuset i Sundsvall med 1 200 patienter.
När vi skulle välja ventilation och uppvärmningssystem för sjukhuset drog jag mig till minnes en idé som jag hade utvecklat när jag var anställd på Svenska fläktfabriken och skulle trimma in ventilationen i Aseas direktörsvilla i Västerås.
Med hjälp av stöd från Byggforskningsrådet förädlades tekniken – så kallade frånluftsfönster – ytterligare. Den 29 april 1969 publicerade Dagens Nyheter en artikel om den nya fönsterkonstruktionen med rubriken ”Nytt ventilationssystem ger bättre värmeekonomi – Fönsterdraget försvinner”.
– Sundsvalls nya sjukhus hade cirka 6 000 fönster, så det var viktigt att tekniken fungerade, vilken den gjorde.

– Frånluftsfönsteridén spreds snabbt och jag fick inbjudningar till samarbete från hela världen. Det installerades frånluftsfönster bland annat i Deutsche Banks nya skyskrapor i Frankfurt.
David Södergren berättar att han som konsult även var med om att projektera ett sjukhus i Bagdad.

– När några av de irakiska ingenjörerna och arkitekterna var på utbildning i Sverige bjöd jag hem dem till mig. Några år senare, när jag gick ut från ett hotell i Los Angeles, var det en dam som sprang ifatt mig och gav mig en kram. Det var en av de irakiska arkitekterna som varit hemma hos mig och som flyttat till Los Angeles.
Så småningom blev David Södergren både vd och ägare av Paul Peterssons konstruktionsbyrå och senare även vd för teknikkonsulten Bengt Dahlgren.
Under stora delar av sin karriär har han haft olika förtroendeuppdrag. Några har varit politiska, desto fler branschrelaterade. Under många år satt han till exempel i EMTF:s (Energi- och Miljötekniska Föreningen) seniorråd som bland annat delar ut stipendier till unga teknologer.

– Jag känner David som en mycket kompetent yrkesman med breda kunskaper. Att efter pensioneringen ta en licentiatavhandling är anmärkningsvärt, säger Hans Severinson i EMTF:s seniorråd.
– Dessutom deltar han återkommande med faktamässigt väl underbyggda artiklar i debatter om tekniska lösningar på ett sätt som är ovanligt för en grånad gentleman.
35 år efter att han blev folkpensionär fortsätter David Södergren att arbeta från sitt arbetsrum med utsikt över sjön Skiren. Just nu väntar han på resultatet från en patentansökan gällande reningsutrustning för matos som ska underlätta värmeåtervinning.
Birgitta Thelander i EMTF:s seniorråd, som har känt David Södergren i 40 år, beskriver honom som en nyfiken person med breda intressen och stora tekniska kunskaper.
– Han har dessutom alltid varit ödmjuk inför andra människors kunnande. Jag är otroligt imponerad av honom.
TEXT: Mikael Bergling
FOTO: Jens Lasthein