Text: Maria Åslund Foto: Maria G Nilsson

TEMA: Varmt vatten tack vare kyla

TEMA BADHUS.

Man skulle kunna kalla det ett isbad, men barnen tjoar glatt i vattenrutschkanan. För här är vattnet varmt, trots att det är kylmaskiner som tempererar bassängen. Det splitternya koldioxidkylsystemet vid ishallarna på Hällåsens idrottsanläggning i Söderhamn värmer inte bara sina egna byggnader, utan levererar också värme till simhallen och tennishallen. Det kom också att bli en liten del av norra Europas största EPC-kontrakt.

Bandypubliken i Söderhamn behöver inte längre stå ute och frysa. I fjol blev den nya bandyhallen klar, byggd över den befintliga bandybanan. En lyx för spelarna och de väderbitna fansen i Broberg/Söderhamn. På Hällåsen har Söderhamns kommun samlat de flesta av sina idrottsanläggningar. Det är praktiskt så. Bandyhallen ligger intill den gamla hockeyhallen och på en så kort promenad från badhuset att det inte är värt att krångla med mössa och vantar, ens i smällkalla vintern. Och däremellan tennishallen. Det kan knappast bli mer idealiskt för att optimalt kunna utnyttja både den varma och den kalla sidan på kompressorerna i ett koldioxidsystem. Och det är precis vad som har gjorts på Hällåsen. Om kommunens projektledare, Per Dahlstrand, vore den sorten som gnuggar händerna av förtjusning skulle han nog gjort det. Men han ser i alla fall onekligen glad ut när han berättar att det nya systemet sparar en miljon kronor på värmesidan på sportanläggningen. Varje år.

Hjärtat i systemet hittar man i teknikrummet i hockeyhallen. Här fanns fram till och med förra säsongen ett ammoniaksystem.
– När räddningstjänsten kom hit för att öva gasläcka var det nästan så att mannarna gick i filttofflor. Ammoniak kan inte hanteras utan risk. Här kunde stora delar av staden drabbas vid ett större läckage, om vinden låg på, säger Per Dahlstrand.
Anläggningen var 40 år gammal och alla visste att den inte kunde gå för evigt. Det började bli svårt att få tag på reservdelar. Att dessutom ha ansvar för fyra ton ammoniak var något man helst ville komma ifrån. Men någon allvarlig diskussion om byte hade inte kommit upp, förrän driftchefen Tony Larsson och Joakim Jonsson, också vid Söderhamns kommun, var på studiebesök och tittade på en koldioxidanläggning. De såg den stora möjligheten. Anläggningen klarade att producera stora mängder av både värme och kyla. Samtidigt som man slapp undan framtida problem med de kraftigt klimatförstörande köldmedierna inom HFC-gruppen. Där och då började hela resan.

Men det fanns också en annan faktor som påverkade kommunens satsning. Söderhamn hade slutit avtal med Caverion om ett mycket stort EPC (energy performance contracting). Trots att avtalet omfattade investeringar på 280 miljoner, ingick sportanläggningen endast med en bråkdel i form av byten av några värmepumpar.
– Men med koldioxidanläggningen fick Hällåsen komma som grädde på moset och med ”några miljoner till”, säger Per Dahlstrand. Sedan i våras har installationen pågått och injusteringen har skett under hösten. Nu går två nya kylmaskiner i teknikrummet i ishallen. Den som försörjer bandyhallen har sju seriekopplade kompressorer och är på 770 kW. Ishallen, som har mind re pist, klarar sig med tre seriekopplade kompressorer, med en sammanlagd effekt på 250 kW. På den varma sidan har båda maskinerna två återvinningsväxlare, som ger 45 °C respektive 70 °C. De slås samman till två system som börjar varsin resa genom Hällåsen.
– Det varmaste steget går först dit det behövs högst temperatur – till avfuktarna i de båda ishallarna. Det bildas snabbt kondens i en ishall och för att inte isen ska bli frostig och svår att åka på måste luften vara torr, förklarar Carl Berthammar, energiingenjör på Caverion. – Sedan finns det förstås alltid en diskussion om hur torrt det ska vara. Upplevt inneklimat står mot energiprestanda. Här är det dessbättre återvunnen värme som används.

På isen, några meter nedanför avfuktaren, svischar några unga killar från Söderhamns IK Hockey in, med kraftiga skär. De ska precis börja sin träning och värmer upp. De tycker att isen känns utmärkt. Efter avfuktarna ligger uppvärmning av tappvarmvatten och radiatorerna i hockeyhallens omklädningsrum, som också är gemensamt för bandyhallen.
Vi följer kretsen, som går via en stor kulvert till tennishallen. Där var den tidigare elvärmen underdimensionerad, vilket bekräftas av några damer på expeditionen. De kommer ut till oss i hallen:
– Det har blivit mycket bättre här nu. Förr var det så kallt! I tennishallen används numer rotorväxlarna i ventilationen för att överföra värmen från kretsen och ge luftvärme till lagom klimat för racketspelarna. – Vi tar luften i nock till aggregatet, värmer den och trycker med kastdon ner den mot banorna, förklarar Carl Berthammar. Det är en alldeles utmärkt lösning för tennisspelarna. De som kommer för att spela badminton är förstås inte fullt lika glada åt de varma luftströmmarna. – För deras skull har vi monterat timerstyrda spjäll, som de kan ställa om när de ska använda den del av hallen där badmintonbanorna finns, säger Carl Berthammar. Värmekretsen lämnar tennishallen och letar sig vidare mot badhuset. Redan i kafeterian i entrén är det behaglig temperatur. Inne i själva simhallen, och framför allt i barnens äventyrsbad, känns det så där härligt fuktvarmt.