Foto: Privat

DEBATT: Världens största geoenergilager – eller totalt hjärnsläpp?

DEBATT.

När man jobbar med ett problem är det ofta bra att hämta en kopp kaffe, luta sig tillbaka och lägga upp benen på skrivbordet. Sedan börjar man tänka på problemet, helt förutsättningslöst. Ofta ser man då en helt annan lösning än det man först tänkt sig. Den strategin kan jag varmt rekommendera, konstaterar vvs-konstruktören Lennart Asteberg efter att ha läst ”Dubbel vinst i största geoenergilagret” i Energi & Miljö nr 9/2018.

I Energi & Miljö nr 9/2018 läste jag om Linköpingsbaserade Tekniska verken som eldar sopor sommartid. Nu vill man lagra energin i ett jättelikt marklager bestående av över 1 300 borrhål med ett djup av cirka 300 meter. Om man tänker förutsättningslöst på de problem man försöker lösa med ”värdens största geoenergilager” så kan jag identifiera två problem.

  • Man har för stora variationer i lasten vintertid.
  • Man har sommartid ett överskott på bränsle som man inte kan lagra (sopor).

Att elda sopor och bara ta till vara cirka 40 procent i form av el och släppa ut resten till kråkorna – eller i Linköpings fall till fiskarna – är naturligtvis helt tokigt. Särskilt som större delen av energiinnehållet i sopor är fossilt i någon form. Det är ungefär lika miljövänligt som ett kolkraftverk. Det borde vara helt förbjudet att elda någonting alls utan att ta vara på all energi som går. Tekniska verken i Linköping är inte ensamt om att elda sopor utan att ta tillvara energin. I Göteborg börjar man exempelvis köra kyltorn vid utetemperaturer över +10 °C. Det är gigantiska mängder energi och koldioxid som släpps ut på detta sätt i Sverige.

Jag menar att lösningen på bränsleproblemet
är:

  • Minska mängden sopor. Färre förpackningar, och de förpackningar som ändå används ska gå lätt att återvinna. De som skapar sopor ska betala för det.
  • De sopor som ändå uppstår måste sorteras bättre så mängden som inte kan återvinnas minskar. Sopor som inte går att förbränna ska sorteras ut.
  • Sopor som går att återvinna genom att röta biogas bör rötas.
  • Sedan får man lagra resten tills de kan återvinnas genom förbränning. (Att ”lagra” sopor har vi hållit på med i tusentals år så det är inget nytt.)

Varierande effektbehov i nätet ska lösas ute hos abonnenterna. Det är där de stora möjligheterna finns att lösa problemet med enkla medel. Lösningar som fungerar: En taxa som gör energieffektivisering lönsam. Om kunderna genom energieffektivisering minskar sitt energiuttag minskar också maxeffekten. I dag är fjärrvärmetaxan mycket komplicerad och en stor del är fast och går inte att påverka. Att räkna ut hur ekonomin ser ut för en energibesparande åtgärd är nästan omöjligt. Effekttaxan som finns tar inte hänsyn till om maxeffekten tas ut en söndag morgon eller en måndag morgon eller om effektuttaget var kort och berodde på ett fel. En effektiv taxa som lockar kunder att spara ska bara bestå av ett pris per kWh. Energipriset kan sedan variera beroende på utetemperatur och tid på dygnet om det är det som styr produktionskostnaden. Det ger ett kalkylerbart energipris.

För att minska förlusterna i fjärrvärmenätet ska en max returtemperatur införas. Överskrids returtemperaturen ska styrutrustningen automatiskt minska effektuttaget. Det ger ett incitament till alla abonnenter att jobba med temperaturnivåerna. Sköter man inte sin anläggning blir det kallt. Intelligent styrning av värme och varmvatten kan minska effektuttaget kraftigt. Den energimängd som inte tas ut under höglasttid behöver dock tas ut någon annan gång och då ska inte taxan motverka sådana lösningar. Ska vi klara att minska våra koldioxidutsläpp till en hållbar nivå måste våra hus sänka energianvändningen till mindre än 50 kWh/kvm,år vilket betyder mer än en halvering från dagens nivå. Detta måste åstadkommas de närmaste tio åren. Det är den verklighet som fjärrvärmebolagen måste förhålla sig till och medverka till. I dag verkar det som man är mest intresserad av att öka sin försäljning och har inte riktigt förstått att man är en del av ett problem som måste lösas.

Lennart Asteberg